Cirkeln sluten, nr 2

Hemma igen. i Sverige.

Jomen Sverige, jag tror att vi
tror att vi har något
på gång kom hit

kom hit å kramas!

Så var cirkeln sluten

När jag kom packade jag upp, möttes av tusentals gulklädda aktivister som ville störta regeringen och bekymrade mig över att Thailand och Kambodja sköt på varann vid gränsen.

Idag packar jag ner mina saker. Jag ska lämna lägenheten ikväll, den älskade lägenheten med den glittrande skyline-utsikten.

Vid gränsen har Kambodja och Thailand åter igen skjutit på varandra, för ett tempels skull. Eller snarare för en tempelnära markbits skull. Eller snarare för nationalismens skull.

I Bangkok demonsterar över 100 000 människor mot regimen. Den här gången är det de rödklädda som kräver premiärministerns avgång. De gula representerade de urbana välställda. De röda representerar fattiga från landsbygden. De har samlats från hela landet. Thaksin, om än genomkorrupt, var deras superhjälte. Som de röstat fram. Två gånger. Han gjorde faktiskt saker för dem. Inte för eliten.


De röda kan ladda ner posters på Thaksin superman. Och nog krävs det en superman för att få ordning på Thailands politik. Frågan är om det är Thaksin superman som är svaret. Situationen blir alltmer spänd. Bangkok har varit kvavt länge och nu tror många att det kommer smälla till på riktigt.

Ikväll reser jag till Kina, för att dansa lindy hop och resa runt.

Lista över de engelska låtar som finns på karaokerestaurangen på hörnet

- Baby bull
- So cool
- Cinderella
- Super (super man)
- Potato
- Sexy naughty bitchy
- Dhoom dhoom
- Pancake

On the sunny side of the street

Lämna kappan, hatten och bekymren. Och följ med ner på min gata. Idag tog hjärtat små krumsprång (såna där man hoppar och sprattlar innan man landar) under den dagliga jakten efter mat. Alltid dyker ett oväntat villebråd upp. En fiskpudding jag aldrig sett, eller en liten blomformad kaka med grön fyllning som sväller över kanten. En doft av jasmin som kittlar i näsan. En kakafoni av färg och folk.

Ibland går jag till pad thai-tanterna. Jag tror jag börjar bli en stammis där, för när jag kommer dit och säger hej ropar den smala tandlösa tanten bryskt tillbaka: Pad thai?!? Ja, svarar jag. Sen börjar föreställningen. Den tjocka tanten är hon som lagar mat. Hon diskar ur den gigantiska wokpannan och tar fram slaktkniven för att skära lite tofu. Man vet aldrig vilken Pad thai tanten behagar att göra. Idag blir det kyckling. Nudlar, såser, jordnötter, groddar, något grönt och en nypa socker åker i pannan i en imponerande fart från sina respektive skålar. Pad thai-tanten har ett artelleri av skålar och pytsar med olika ingredienser. Faktisk består hela restaurangen av små saker som ligger, står och hänger på lediga ytor. Det påminner lite om om Findus och Pettsons snickarbod.

Gula och blå plaststolar vid bord med coca cola-dukar. Och alltid två-tre tanter i kepsar med hårnät, förkläden och foppatofflor. Tanterna är inte trevliga. De är buttra. Får en att känna att man mest är till besvär när man tvingar dem att gå upp och laga mat. Jag klockade en gång, det tog fem minuter från beställning till färdig rätt. Sen får de snacka strunt igen.

Idag hittade jag en gudabenådad rätt hos en annan tant på gatan - mango med sticky rice och kokosnötsmjölk. En perfekt kombination av den söta mangon, det klibbiga lite salta riset och den mjuka, milda kokosnötsmjölken. Halleluja liksom! Mangosäsongen är här. Mango är min bästfrukt. Om jag skulle va en frukt skulle jag va mango. Ganska tunt skal, massa läckert kött och en stor kärna inuti. Haha! Dessutom är mango en dyr frukt. Ja, jag skulle garanterat vilja va en dyr frukt. Och kanske lite exotisk?

Life can be complete on the sunny side of the steet.

Diggelo diggelej

Ett ganska scizofrent liv lever jag här. Ena dagen kambodja - en slags studie i utvecklingsland med ständiga omskakningar. Andra dagen - en slags låtsas-jetset-liv i mama Bangkok, med en iskaffe i ena handen och en cosmopolitan i den andra.

Ikväll har jag varit ute med mina gyllene skor. Vi har varit på jubileumsfest på en takbar, invitations only. Fastnade i trafiken och fick hoppa av och ta en motorcykeltaxi som kryssade mellan bilar, bussar och tuktuks. Med mig och guldskorna sittandes damsadel. Nest. Gratis mojitos, begåvade jazzmusiker och magdans. Två små svenska kockar och min kompis kompis fotografen till galen thaiklubb. Dansadansa. Hem. Hur sjutton kan det va bilkö, kl ett på natten?? 212 sekunder börjar det röda ljuset på . Jag testar med mobilens tidtagarur. Ja, det stämmer. Jag hinner fundera över tid, livet och kebab. Sen åker vi.

Diagnos: partiellt dysfunktionell

Så, mina damer och herrar. För er som legat sömnlösa på nätterna och undrat över mitt hälsotillstånd, så kommer här en uttömmande presentation.

Diagnos:

Dålig mjälte
Överhettad mage och temporär förstoppning
Blir lätt trött
Hjärtat får panikanfall (läs: ojämn hjärtrytm)
Blir lätt förkyld
Överansträngda nackkotor och stel rygg
Brist på vila

För den som inte tror på reflexiologi, eller zonterapi - testa, om du törs. Jag gick dit lite lätt nervös efter att en kollega berättat om hur hennes massör plötsligt efter att ha masserat en knarrande häl spärrat upp ögonen och närapå skrikit: "You no babies! Go doctor!".

Massören trycker på en liten punkt på vänstra fotens övre del. Det gör asont. Jag frågar vad hon trycker på och hon svarar, hjärtat. Läskigt. För jag vet att jag får ojämnt hjärtrytm när jag stressar. Efteråt får jag ett litet formulär med mina krämpor. Och jag förundras över hur fasen hon kan pricka i stort sett alla rätt efter att ha klämt på mina fötter en timme. How?! How?!

Men med 14 glas varmt vatten varje dag ska jag bli fullständigt funktionell, säger de. Och helst reflexiologi tre gånger per vecka.

Khao-khao-khao-khao-khao

Jag ger upp! Kapitulerar och kastar in handduken, trasan och övriga textilier som kommer i min väg. För så fort man vågar sig utanför de vanliga artighetsfraserna på thai, så kastar man sig ut i en ocean av potentiella missförstånd. Och det tar en tusans tid att lära sig simma.

Varje ord på thai kan sägas på fem olika sätt, alltså i fem snarlika tonlägen. Samma ord, khao, kan betyda ris/vit/stank och nåt mer som jag inte minns. Om man vill säga att någon är vacker kan man råka säga att den är dålig istället. Man har samma ord för långt borta som för nära. Så om man frågar hur långt bort något är kan man få det ordet till svar och tänka: aha, det är nära. Eller så är det långt bort. Eller...nära? Helt galet.

Eller som när min kollega skulle beställa en banan-shake och personalen vek sig dubbla och kved av skratt. Hon hade råkat beställa en penis-shake. Så fel det kan bli.

Hjärter dam

Hon heter Gunnel och har gått igenom magoperationer, njurproblem, cancer och stroke. Ändå sitter hon där, mittemot bordet och är nyfiken på vad livet har att bjuda vid 75 års ålder. Mitt i Kambodja, ett land där de lokala som har pengar söker sjukvård utomlands.

När hon gick i pension fick hon välja vad hon ville ha i present. Och Gunnel visste precis. Flying horse - en häst i brons från Östasiatiska museet. För att hon hade sett den när hon var på besök i Stockholm och den såg så vacker och fri ut.

Hennes favoritfilm är svart katt vit katt. Albanien, Sovjetunionen och Kazakstan har hon och hennes man besökt, så fort de öppnade för turism. Nu när mannen inte kan resa på grund av sina krämpor reser hon själv eller med sin nyfunna väninna Kristina. Kristina bodde våningen under Gunnels gamla mor i Sala. När modern dog fann de båda kvinnorna varann och reste till Kina tillsammans. Kristina har ett stort kinesiskt tecken tatuerat på ena överarmen. Det betyder långt liv.

När Gunnel fyllde jämnt fick hon en vinresa av sina söner. Från Åmål till Frankrike med buss. Gunnel körde bilen ner från Östersund och fyllde den på hemvägen med 160 flaskor vin. De börjar ta slut nu så snart är det väl dags för en ny tur.

Hon har något varmt och starkt i ögonen. Så vacker och fri i det skrynkliga ansiktet. Ger inspiration, om att livet är långt och väntar på att fyllas med saker. Och hjärtat får inte rynkor.

Frihet: nu i flera versioner

Ungern, 50-tal, kommunism. "Man var egentligen lite rädd hela tiden, tittade över axeln liksom. Man fick inte ha för fina kläder på sig, då tittade folk snett."

En tillfällig Glasnost och de reste. Hamnade i Sverige. "Han var egentligen ganska dispotisk, min man. Han ville liksom att jag skulle stanna hemma, inte jobba eller lära mig svenska. Efter skilsmässan började jag resa, på egen hand."

Nu reser hon runt i världen, uppklädd som den dam hon är. Marinblått jumperset med små, små vita prickar. Två lager skirt tyg, en aningens transparent. Beiga cityshorts*. Från handleden dinglar en väska i vitt skinn, som matchar den vita tätflätade sommarhatten. Allt smakfullt ackompanjerat av armband och ringar av guld, samt ett diskret pärlhalsband.

Hon kan inte längre gå i höga smala klackar, såhär vid 74 års ålder. Så nu trippar hon fram i 7-centimenters kilklackade sandaletter. Ett par i vitt och ett i marinblått. Uppför skyhöga trappsteg i Angkor Wat och runt på dammiga kambodjanska landsbygdsvägar.

Hon talar varmt om Budapest. Om balett, opera och klassisk musik. Om Chopin och Vivaldi. Tjajkovski och Rachmaninovs andra pianokonsert, för den innehåller alla känslor som man kan tänka sig.

Hon fick läsa på universitet i Lund. Astronomi och historia. Men atom och kärnfysik, det var faktiskt svårt.

Hon heter Clara och bevisar att verkligheten, hur banal och grå den än ibland kan verka, ganska så ofta överträffar filmen.

*cityshorts är en slags luftig byxa som slutar vid knät, företrädesvis beige eller marinblå.

Welcome to the hotel Kampong Thom

En kväll på rundresan spenderas i en landsortsstad. Kampong Thom. Ingen verkar veta hur många som faktiskt bor där. Där finns ett hotell, det finaste hotellet i stan. Där bor vi. Det är lite av ett äventyr att lista ut hur man får varmt vatten i duschen. Och nervkittlande att se vilken färg det har. Även hotellreglerna är spännande:

You can check in any time, but can you ever leave?

Vad menas, någon?

Pragmatisk anledning till att inte ta med sig prostituerade till hotellet.

Dryings? Man får inte ta med vapen på hotellrummet. Bra, då känner jag mig trygg.


Safety stay. Ja, kan man ha annat än en säker vistelse när varken vapen, prostituerade eller droger är tillåtna på hotellet? Troligen inte.

Lumpan på sätt och vis

Kuala Lumpur blev en resa med två parallella handlingar. Vi kan kalla dem Lindy hop med de lokala och Stordansken, Lilldansken och Jag.

Lindy hop med de lokala

De ska ha socialdans min första kväll. Ett knappt dussin glada galna dansentusiaster som alla mer eller mindre undervisar varann. De har startat för ett halvår sen. En buljongtärning av dansglädje. De tar mig ut till efterkäk, beställer all möjlig sorts mat och dryck så att jag ska få smaka. Skrattar jättehögt och är Fantastiska.

Kväll två åker jag ut i förorten för att hjälpa två av entusiasterna att undervisa. Vi ska lära en tjej charleston, som aldrig dansat charleston, som ska lära sin släkt dansa på en fest. Därefter fortsätter hon att undervisa i rumba och vi försöker tappert få stela höfter att hänga med. Efter det passet byter min rumbapartner rum. Hon börjar övar poledancing med ett par kompisar. De har scennamn: såsom Lita och Flipper. Jag lär mig att haka fast benet och liksom susa runt kring pålen. Får mig att tänka på hästarna på karusellerna på tivoli. Jättefint ser det ut. Inte. Mera mat på lokal restaurang och småprat till småtimmar.

Stordansken, Lilldansken och Jag

Min andra dag får jag sällskap av två kollegor: Stordansken och Lilldansken. Lilldansken kommer först och vi åker ut på sight-seeing. Vi åker upp i ett högt teletorn och ser på hela stan från ovan. Det är coolt.

Jag: - har du sett att det är en skog mitt inne i stan?!
Lilldansken: *tystnad*
Jag: - man ser inte speciellt många moskéer här, trots att det är ett muslimskt land, är inte det lite skumt?
Lilldansken: *tystnad*
osv...

Morgonen efter träffar jag Stordansken och Lilldansken för att fortsätta upptäcka staden. De är bakfulla. Stordansken säger något sarkastiskt om att nästa gång får minsann inte du bestämma logi. Han brukar bo på 4-stjärniga hotell när han reser med företaget (inte skabbiga hostel som jag har valt till mig eftersom jag stannar två nätter och alltså bor för halva summan per natt). Vi hoppar in i en taxi för att ta oss till Petronas twin towers, KL: s kändaste byggnad och världens högsta tvillingtorn. Stordansken ger ok till priset, som är tre gånger så dyrt som normalt. Jag muttrar lite och de kallar mig hippie. Längs vägen kommenterar de tjejer med "sexy lady" och andra glada tillrop. Vi åker upp i tornen. Det är högt och snyggt.

Sen vill Stordansken åka till teletornet vi redan sett. Vi åker dit och jag och Lilldansken väntar nedanför. Tystnad. Just när jag som allvarligast funderar på att fortsätta på egen hand kommer Stordansken ner. Lilldansken vill till ett parkområde, vilket jag tycker är en utmärkt idé. Alla är hungriga och jag föreslår en taxi till nån restaurang som ligger på vägen dit. De utser mig till reseledare och jag stövlar iväg till taxibokningen. Svär lite över att de lurar oss på pengar. De kallar mig hippie igen.

Taxin kommer. Ber honom köra oss till en lokal "mamat" där vi kan få lite malaysisk mat. Vi hamnar vid little India. Stora grytor med puttrande currys, kycklinglår i staplar, män i mustasch. Jag beställer lite av allt och citron-iste. Mittemot sitter Stor- och Lilldansken med varsin flaska vatten. Från Coca Cola Company. De tittar skeptisk. Tänker inte äta från ett kök där kocken plockar med händerna. Jag hugger in och maten är löjligt god. De undrar om jag inte ska äta med händerna, som gubbarna runtomkring. De tar kort på mig och min mat. Jag tar kort på dem, deras vatten och bistra uppsyn. De tror att jag kommer få diarré. Och klagar på att jag äter för långsamt. För de vill vidare till Subway. Eller kanske McDonalds.

Ibland är de humoristiska. På flygplatsen luktar de på sina fisar. Till exempel.

Middagen serverad

Apa. Kanske det roligaste djuret.

Byta ett ord eller två

Människor är så intressanta. Och spännande! Eller snarare såhär: många människor intressanta och spännande. Och jag har fått en välbehövd dos av dem. Pur endorfinsköljning.

Hon som liftat sig genom Afrika på egen hand, och rest Kambodjas dammiga vägar fram på motorcykel. Engelskmannen som har en senil farmor i Bangkok, som tas om hand av hans farbror som köper sig unga thaitjejer. Han som rest oavbrutet i tre år. Finnen som kan ALLT om historia (på finlandsengelska). Det kanadensiska paret som sålde sina ägodelar och flyttade till Phnom Penh för att försöka ordna bättre sanitära system på landsbygden. Han som bara fullkomligen älskar röda t-shirts och gorillor. Han som gav upp sin advokatkarriär och flyttade till Shanghai för att skriva.

Så många öden. Historier om stort och smått. Livet liksom.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå,
alla människors möte
borde vara så.

Älskling, jag måste sova, kan du stänga av stranden?

Sådärja.

Hemma igen efter första unset av sammanhängande ledighet, som jag tillbringat nästan uteslutande i Sihanoukville, en costa de Kambodja. Under veckan har jag:

• träffat flera mycket trevliga. Lyckades med bragden att föra samman två för varandra helt okända holländska snubbar med indiska namn: Raga och Lahiri.
  
• varit med om att preminärminister Hun Sen stängt ner musiken på hela stranden vid halv tolv-tiden två kvällar i rad. För att han var i sin semesterbostad över helgen och ville sova på kvällarna. Party pooper.
• haft en helt perfekt dag. Solsken, snorkling, kajak, öde strand. När vi var på väg hem och det inte kunde bli bättre dök en albinodelfin med lätt rosa rygg upp. Hoppade medans solen gick ner.
• vunnit tävlingen "månadens rundreseguide", där priset fantatiskt nog visade sig vara en resa till Kuala Lumpur. Såg sen att jag ska resa med min danska motsvarighet, som visade sig vara min värd under de första dagarna i Bangkok. Hm.

Hemma i Bangkok demonstrerar de mot regeringen. Igen. Fast en ny regering och nya demonstranter. De här har röda tröjor. ASEAN - en sydostasiatisk samarbetsorganisation - skulle ha sitt årliga möte i Bangkok men har nu flyttat det till Hua Hin på grund av demonstrationerna. Imorgon börjar mötet och det slumpar sig så att jag ska ta gäster till Hua Hin imorgon. Tur att transfer-uniformen inte är den gula uniformen.

Kamrat Duch i domstolen

Phnom Penh håller just på att vakna när jag åker långt utanför stan med taxi. Folk sitter på huk längs gatorna och flera sopar trottoarerna, där hundar letar godsaker i skräpet som ställts ut under natten. En dam fyller på petflaskor med bensin. Musik hörs från ett bröllopstält - efterfest? Eller förfest? På motorcyklarna fraktas allt - klasar av bananer, hela slaktsvin, och 3-4 personer på varje. Ibland fem.

När jag till sist är framme tornar ECCC upp sig. Extraordinary Chambers in the Court of Cambodia. Den första rättegången mot de tidigare Röda khmerledarna börjar idag. Vägen hit har varit lång - snart ett decennium sedan man tog beslutet. Men offren har väntat betydligt längre än så.

Jag är tidig. Efter rigida säkerhetskontroller slår jag mig ner och så småningom är salen full. Rader av gamla kambodjaner i sina kramasjalar. En och en annan västerlänning. På min högra sida i vit fes och bockskägg en kambodjansk muslim. På min vänstra två buddhistmunkar. Religion förbjöds och religiösa förföljdes och dödades. Med all säkerhet torterades även de i S-21.

Ridån går upp och bakom skottsäkra glas kan spelet ta sin början. Jurister och domare, klädda i kåpor i svart, lila och rött. De testar mickar, någon springer och lämnar ett papper, en vacker äldre kambodjansk man i svart kåpa går med sin FN-kollega och hälsar på personer de känner bland åhörarna.

Han ser gammal ut. Kaing Guek Eav. Eller "Duch" som är hans revolutionära, mer kända namn. Han sitter där, glåmig och blek. Inte vital och karismatisk som de han inte lyckades ta kål på, de överlevande. Han ser liksom menlös ut. Jag slås av det oerhörda i situationen. Det är han. Chefen för Kambodjas mest ökända tortyrnav. Han som är ansvarig för tusentals människors död. Han som beordrat tortyr, avrättningar, hela familjers förintelse. Vad tänker han nu? Ångrar han sig? Vilka tankar far genom hans huvud när han sitter mittemot de som överlevt hans fängelse? Alldeles stilla sitter han.

Vare sig den åtalade eller vittnen får komma till tals idag. Istället diskuteras vilka som ska få höras under kommande rättegångsdagar. En kvinna som skulle vittna har just gått bort och det diskuteras om maken kan tala i hennes sak. En 84-årig kvinna är sjuk och bor på landsbygden sex timmar bort. Det brådskar. Hon saknar identitetshandlingar, duger en röstsedel med hennes namn? En tredje bor på andra sidan Atlanten och man har just fått en kopia av passet. Plötsligt kommer något oväntat upp. Man har fått veta att en person som arbetat på S-21 som barn vill vittna. Han som tagit alla fotografierna av dem som kom till fängelset. Han har lämnat in sin ansökan om att vara med två dagar för sent. Ska han få komma till tals ändå?

En rasande retorik från båda sidor följer. Den franske karismatiske försvarsadvokaten reser sig upp och håller ett passionerat brandtal för alla människors rätt till en rättvis rättegång. Och för respekten för lagar och internationell rätt. Han lever sig in, gestikulerar. Engelskmannen, som representerar vittnessidan, vässar tungan och levererar ett lika perfekt tal som argumenterar för att vi ska ges chansen att se fallet på detta unika sätt - genom ett barns ögon. Det sista jag hör honom säga innan jag tvingas springa iväg för att ordna mitt visum är:

Tribunalen har ansvar för att berätta för det kambodjanska folket vad som hände för 30 år sedan. Justice delayed does not have to mean justice denied - försenad rättvisa behöver inte betyda förnekad rättvisa.

Räserbajs och fisk-barbeque (fast inte samtidigt)

Ännu en rundresa avklarad. Den här var klart jobbigast. Det var inte den frågvise som tog kål på mig. Tvärtom, han visade sig såklart vara en av de allra raraste och mest engagerade. Istället lyckades jag dra på mig en elakartad magsjuka som höll mig fjättrad halva resan. Och ni kan ju tänka er hur kul det är att guida turister i buss med opålitlig mage hela dagarna. Nej, dundermediciner i bjärta kulörer fick jag lokalguiden att köpa. När han kom tillbaks berättade han att han ringt och rådfrågat sin guidekollega som även var doktor.

Här är något skevt. En doktor som extraknäcker som fransktalade guide. En sån kan tjäna 25-50 dollar per dag. Som doktor tjänar man runt 100. I månaden. En annan av lokalguiderna är gammal optiker. "Jag tjänar mycket bättre nu", säger han om sitt yrkesbyte. Något skevt är det.

Idag är magen bättre och jag fann mig plötsligt helt ensam i Phnom Penh för att ordna mitt visum. Efter 1,5 timmars väntan på Thailands ambassad kände jag mig mest förvirrad och trött. Tills jag kom hem. Eller, jag menar, tills jag kom till hotellet (shit, verkar visst som jag har vant mig vid att leva i en kappsäck). Loggade in på mejlen och hittade ett meddelande från en couchsurfare. Couch surfing är ett globalt nätverk där man kan låna ut sin soffa till någon, eller själv få bo på någons soffa när man reser. Eller så kan man bara hänga och ta en öl. Jag hade kontaktat en couchsurfare som jobbar med hållbar turism, och plötsligt är jag ikväll inbjuden till en fisk-barbeque med hans vänner utanför Phnom Penh. Idén är briljant. Ett hopp om att världen krymper och blir vänligare dag för dag.

Nu ska jag ut och resa i Kambodja. Tillbaks i Big mama 25 februari.

?????????

Att ha en liten grupp har sina klara fördelar. Allt går snabbare, vi blir flexiblare, man lär känna folk bättre. Men med bara åtta personer i skaran blir individerna helt avgörande. "Speciella" kan inte försvinna i mängden. Går inte gruppen ihop märks det tydligare. Gruppen jag åker till Kambodja med imorgon har jag inte helt fått grepp om än. Förutom en person.

Han är den som undrar allt. Man står chanslös. Även när man kan svara, så kommer en rad följdfrågor som till slut leder till att man tvingas säga "det vet jag inte". Ungefär som ett litet barn som frågar tills det tar stopp (förutom att gästen inte frågar varför jag inte vet, guschelov) Efter en avsevärd mängd "jag vet inte" på en dag, så blir man mer eller mindre utmattad och känner sig som om man inte kan något alls. Fast man kan det. Plötsligt förstår jag guider som hittar på svar när de inte vet (tro mig, det är riktigt riktigt vanligt).

Exempel:
- vad heter det här bladet i soppan?
- vad är det där templet på andra sidan floden byggt av för typ av sten?
- vilka vitvaror ingår när man hyr en lägenhet?
- ger det högre status att vara byggnadsarbetare vid renovering av ett tempel än vid andra byggnader?
- vilken sorts gas kan man utvinna ur sina sopor här?

Och så vidare.

Det är inte alls för att sätta dit mig. Sånt känner man. Nej, den här mannen är bara fruktansvärt intresserad. Av allt. Hur saker fungerar, i detalj. Min taktik är att hantera det hela med tacksamhet. Utan såna som han stannar man i utvecklingen. Vi ska spendera mer eller mindre dygnet runt i 4 dagar. Jag ska va så tacksam. Så tacksam. Sen ska jag ha en veckas semester.

Det skulle va lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

Med detta inlägg vill jag avrapportera. Nu är det halvlek. Jag har varit här i två å en halv månad och har lika lång tid kvar. Det känns...utmärkt. Att vara kvar och att åka hem. Nu har jag biljetten: landar 29 april. Saker jag ska göra när jag kommer hem (i kronologisk ordning):

• kasta mig om halsen på nippelborskorna
  
• fira champagnefrukost med alla som vill
• vägra att börja laga mat igen
• åka till rötterna i Härjevad
• börja sommarjobba på gamla fina FLH igen, kommunikation, Kambodjautställningen (=sanslös bra tajming)
• förväntansfullt upptäcka vad framtiden bjuder på, alt. hösthetsa över vad jag ska ägna mig åt resten av mitt liv

Så nu vet ni det. Tillbaks till det normaliteterna. Same same, som vi säger på thai. Ibland längtar jag hemskt mycket efter att vara hemma, bara för en liten stund och träffas. Om jag fick välja en magisk egenskap skulle det inte vara att flyga. Eller vara osårbar eller osynlig. Nej, jag skulle förflytta mig i rummet. Swisch, så skulle jag vara i just ditt vardagsrum. Dyka upp på middagsbordet. I hallar, på pallar och Bomans dass. När ni minst av allt anar.

Saker jag ska göra innan jag kommer hem:

• guida ytterligare tre kambodjaresor (nästa börjar imorgon)
• inta drinkar i så många av Bangkoks skyskrapsbarer som jag hittar
• packa ryggsäcken och insupa mer Kampucha på egen hand
• förföra en munk
  
• övertyga någon att hälsa på mig (prisexempel: 6-25 april, flyg 5180, via Kiev)
• smaka på alla olika sorters små bollar på spett (alla utom fiskbollarna)

Over and out.

En vanlig dag på hotellen i Hua Hin

Det finaste jag fått höra idag:
Tack för alla fina minnen.

Det fulaste jag fått höra idag:
Det är ju ganska hög arbetslöshet Sverige nu. Det är för att de flesta inte VILL ha jobb.

Hisnande historia

Jag tittar på mannen. Han tittar tillbaks. Jag känner igen honom. Tror jag. Tittar igen. Jo, det måste vara...tittar en tredje gång och hämtar lokalguiden för att fråga. När vi kommer in har han samlat mina gäster omkring sig och det råder inget tvivel.

När jag ska guida vid de små cellerna i Toul Sleng, eller S-21, så låter allt banalt. Jag har svårt att berätta konkret hur det faktiskt gick till. Det abstrakta, det övergripande, javisst. Men att faktiskt berätta att här satt man fastkedjad i golvet. Om man vände sig om utan att fråga om lov blev man misshandlad. Det är svårare. Känns lite som att förminska offren. Samma på Killing fields. Jag undviker ämnet. Men lokalguiden kör på.

Jag: - Ett folkmord handlar inte om exakta offersiffror, eller om hur människor blev dödade.
Lokalguiden: - Här slog man ihjäl barn mot ett träd och slängde dem i gropen där borta.
Jag: - Varenda en av skallarna är som du och jag - någons mamma, bror, dotter...
Lokalguiden: - Här sågade man av människors huvuden med hjälp av en palm.

Och så vidare...jag har ännu inte bestämt mig för om vi motarbetar varann eller utgör ett strålande team.

Den här gången fick jag hjälp. Av de ca 17000 människor som torterades i Toul Sleng och togs att avrättas på Killing fields, överlevde sju. Tre lever idag. En av dem råkade vara på plats, och berättade för mina gäster. I sin egen cell.

Det banala blir på riktigt. Det finns ingen plats för emotionella murar. Inget omedvetet försvar i form av "vi" och "dom". Det hände, och det hände nyss. Varenda en vi möter, alla människor i Kambodja bär på en historia.

Vanliga vänliga

Vissa grupper lär man aldrig riktigt känna. Andra tar bara någon dag eller två. Den här gruppen hade lärt känna varandra redan på flygplatsen. Och vilka lirare! 14 personer: smålänningar och solletunabor, betongare och mattanter blandade med docenter i romanska språk och företagsledare, samhällsengagerade biståndsintresserade och någon som slängde sig med ord som "negerpojken" och följande:

- Vår dotter ville inte att vi skulle åka till Thailand
- Aha, på grund av politiken?
- Njaee, på grund av oroligheterna, sa hon.
- ???

En blandad skara som verkligen fann varann och svetsades samman. Ständiga skratt. När en liten kambodjanska klappar en av gubbarna på den runda magen och undrar om han är gravid. När den raraste kvinnan på bredaste västervikskan (tänk östgötska med ett stänk av småländska) med lätt glänsiga ögon säger "jag fick ta två martini för det var ju happy hour i hotellbaren". Många allvarsamma stunder. Ingen oberörd av Kambodja, Kampuchea. Bilder, ögonblick, möten som etsade sig fast hos oss alla.

Jag fick presenter. Små påsar av svenskt godis. En sjal. Hänt extra och Se och hör - dem har jag inte läst sen jag gick hos byfrisörskan i Saleby. E-type har tvingats avliva sin älskade hund Jeddan. "Jag hoppas du springer snabbare än någonsin i din hundhimmel". Säger E-type. På framsidan en gammal kursare från MKV, som visst blivit känd för att ha dejtat bögbonden i Bonde söker fru. Där ser man, vad jag missat.

Nu är jag i Hua Hin. Var runt på hotellen igår och samtliga av mina gäster kom ner för att småprata lite "så att jag inte skulle känna mig ensam där nere i receptionen". Någon tog med sig en expressen, en annan en kopp svenskt kaffe som de bryggt på rummet.

Jag blir överväldigad. Det finns många i vårt avlånga land med hjärtat på rätta stället. Kan man annat än älska mänskligheten?

Kramkulturkrockar

Jag har inte tidigare insett hur ryggmärgsnära kramar ligger för mig. Men så när jag än en gång spontankramar en av mina manliga lokalguider och det lilla livet stelnar till som en pinne, så påminns jag igen: big no-no. I Thailand och Kambodja är offentlig mellankönslig kontakt tabubelagd. Inga kramar ses på trottoarerna, inga händer hålls på stan, och inget saliv utbyts inför allmän beskådan. Däremot är det inte ovanligt att se unga khmerkillar fatta varandras händer vandrandes på gatan. Utan ett höjt ögonbryn.

Det sägs att ovanstående ska ha luckrats upp i urbana Bangkok. Men guidekollegan har ju varit munk i fyra år och knappt ens fått sitta bredvid kvinnor på bussen. Hoppas jag inte skrämt vettet ur stackarn...

Å Sverige, famntagens förlovade näste! Jag saknar mina dagliga storkramar, gubbkramar, smygkramar, alla kramar! Kom hiiiit, kraaama mig!

Thor på thai

Thor glider graciöst över golvet när han kommer för att ta upp min beställning. Rutiga thaibyxor med tillhörande orange linne över en vit t-shirt. En krama (traditionell kambodjansk sjal) ligger världsvant virad kring halsen, liksom varje gång. Barfota. Guldringar i öronen, diskret sminkning sånär som på en svart linje kring läpparna som för att matcha det svarta håret, uppsatt i en lös knut högt på huvudet. Sval, mild - Thor är ett alltigenom behagligt väsen. Precis som sin restaurang.

Balanserande på klippkanten, med en utsikt att dö för: HAVET. Grönt, oändligt och glittrande. Vinden fläktar ljud i ett såntdära klingspel, som alla köpte på 90-talet, när new age var hett. Vågor som rullar in mot klipporna blandas med bossa nova. Inredningen är liksom...ful. Blommigt plastgolv, träbord med gulliknande spetsdukar, thaikuddar på stolarna. I takbjälkarna hänger flaggor från olika hörn av världen, stora tygstycken med prickar och lampor klädda med rödvitrutigt tyg. En soffgrupp där färgglada kuddar samsas med komönstrade fåtöljer.

Så maten. Här har jag ätit min absolut godaste kyckling med cashewnötter, min läckraste club sandwich och idag, min krämigaste panang curry. Här behöver man inte säga att man vill ha mat som inte är för stark. Den är bara perfekt från början, smakrik med ett litet sting.

Det är bara jag här. Jag och en grågul katt som lojt gör mig sällskap vid fotknölarna. En väl gömd pärla på Koh Chang, som uppenbarar sig först efter att man tagit sig bort från stranden, genom stenbeklädda gångar, mellan små dammar och ceriseblommande träd. Till och med Buddha har det behagligt, ser jag på vägen ner. Ett glas rött har han fått, att läppja på i skuggan av Thors palats.

Big mama Bangkok

Hjärtat hoppar över ett slag. En rosa taxibil på den enda vägen som går på Koh Chang. En rosa taxibil, förirrad från Bangkoks kaotiska gator. Är den måntro på semester? Jag fick hemlängtan. Till Bangkok.

Kan inte helt säga varför jag gillar Bangkok så mycket. Stan är skitig, full av folk och avgaser, svår att hitta i...men nåt speciellt har den. Den är äkta på nåt vis. Koh Chang är tillrättalagt. Turister och turisters behov. Bangkok är på sina egna villkor. Kaxig. Serverar den godaste pad thai i ett undangömt gatukök med röda plaststolar, bara för att den vet att ingen hittar dit. Breder ut sig, högt och lågt. Glittrar och glänser, utan skam i kroppen. En tjock lyxlady som röker och svär som en bortsbindare, sjunger opera och dansar limbo. Skriker: här är jag - ta mig som jag är! Så långt ifrån lagom. Ja, precis så är det.

Blev introducerad till Bangkoks nattliv häromkvällen. Vi var tre västerlänningar bland hundratals hippa thai-människor på en superstor klubb. Ett rum med live-thaipop, ett med hip hip och ett med stenhård techno. Mina vänner tog mig till hip hop-rummet, där de beställt bord - det bordet som de brukade ha, lagom nära till utgång, personal och toalett. In kom även den flaska sprit de brukade ha - 4,5 liter Johnnie Walker, black label. Serverad med cola och sodavatten, liksom vid samtliga bord. När man är klar för kvällen lämnar man helt enkelt tillbaks flaskan och kommer man inom en månad är det bara att ta vid där man slutade. Det fanns inget dansgolv, men det var länge sen jag såg ett lika dansande golv. När det börjar rycka i benen ställer man sig helt enkelt och dansar vid sitt bord. Den perfekta lösningen på problemet "var-gör-jag-av-drinken-när-jag-ska-gå-och-dansa". Ett varv i lokalen och man har fem nya vänner att dansa med. Avslappnat, socialt, galet.

Lovsång till villrådigheten

Det finns en väg tatuerad i din fotsula. En jord full av riktningar. Och du är här nu. Du behöver inte vara framme. Aldrig.

/Bob Hansson

One beer and a baby egg, please

- Oj, det här var visst huvudet, säger Sovan, lokalguiden, och lyfter med skeden upp en späd hals som fortsätter i en blåblek huvudform, avslutad med näbb. Ja, det är en kyckling, utan tvekan. Eller snarare ett kycklingfoster.
- En del gillar de som är två veckor, andra vill ha dem 3-4 veckor gamla. Den här är 18 dagar.

En av Kambodjas kulinariska specialiteter: Ägg på väg att bli kycklingar. De kokas och äts direkt ur skalet efter att man doppat tuggorna i lite lime-pepparblandning.

Jag smakar. Plockar ut små hårda saker.
Sovan: - Det där är en fjäder. Och där är ett ben.
Sköljer ner med lokal öl. Mmm, inte då dumt ändå.

Ägg är gott. Kyckling också. Kambodjaner har ett på sätt och vis sunt förhållande till mat, man provar och antingen är det gott, eller så är det inte. Men så har man också haft perioder då man varit tvungen att äta allt som rör sig. Ger onekligen perspektiv på friterade spindlar och jäst fiskpuré.

Hej världen!

Nu är jag tillbaks. Med en mental mjölksyra som heter duga. Men med mina första utvärderingar lysande på skärmen.

"mycket kunnig, trevlig, omtänksam, med andra ord hon var allt!!!"

Mohahaa! Fetaste egoboosten, jag kommer bli odräglig.

Kambodja griper tag i en och skakar om, som varje gång. Dessa stolta människor, som bjuder in en hel buss främlingar i sitt hem och visar hur man kokar palmsocker. Det slumpartade mötet med en av de sju som överlevt Toul Sleng, där någonstans runt 17 000 människor torterats och sänts att dö på Killing fields. En smärtsamt vacker odling av morning glory, där träbåtar stillsamt glider fram och husen står utspridda på pålar.

Dan före dan

Träffade ett par gäster på gatan idag. De berättade om sin dag med en tuktuk-chaufför.**

Tuktukchauffören: - Vart är ni på väg?
Gästerna: - Vet inte
Tuktukchauffören: Hoppa in då!
Gästerna: - Ok!

Därpå spenderade de halva dagen med chaffisen på Bangkoks avgastäta gator. Han tog dem runt bland tempel och shopping. De fick även följa med när han hämtade sin son från skolan. Begeistrade berättade de att ikväll skulle de möta sin chaffis igen och åka lite till. Feel good-gäster, helt klart.

Imorgon bär det av igen. Sömnfattiga nätter och händelserika dagar. Ett äventyr och maraton. Lika delar iver och trötthet. Imorgon/inatt kommer jag gå upp kl. halv 4, ta gästerna till flygplatsen, till Kambodja, guida i Angkor Wat, äta lunch och checka in på hotell, guida mera i Angkor, äta middag och se på dansuppvisning. Förra resan fick jag skicka hem en sjuk gäst till Sverige på morgonen och ta en blek sjukling som yrade till hotellet på kvällen. Det här arbetet kan omöjligen bli enformigt!

**Tuktuk är en slags trehjulig moppe där man sitter i bak under tak utan väggar. Very Bangkokish.

Ulla-Britt och Britt-Marie

Sent kvällen innan jag får min andra rundresegrupp upptäcker jag ett par fel i välkomstbrevet. Det rör sig om ynka 10 sidor, som behöver skrivas ut, och jag tänker i min enfald att det ordnar jag lätt på ett internetcafé. Första stället blev bom. Ingen fungerande skrivare. Andra stället har jag panikskrivit ut på tidigare. Personalen försvann en kvart, troligtvis till grannen, och dök upp med mina papper igen. Ett tvivelaktigt val, men nöden har ingen lag. Jag sätter mig ner och ändrar snabbt i mina papper. När jag ska spara finns plötsligt inte word som alternativ. Jag sparar ändå och går till skriv-ut-disken. Först kan vi inte öppna dokumentet, men när det sedan går står det bara nonsensbokstäver och siffror. Jag försöker förklara word-problematiken för personalen som knappt kan engelska. "What language is it?", frågar någon i tron att mitt främmande språk är det som lyser obegripligt på skärmen. Efter lååång tids missförstånd och förvecklingar får jag sätta mig vid deras printerdator vid disken och skriva om allt. Dags för utskrift. Skrivarens tempo påminner mig om min första tid i Uppsala, då jag hade en dator varpå man kunde klicka på en länk, för att sedan gå på toa. Hade man tur var den nya sidan färdigladdad när man var klar (såvida man inte bajsade för då kunde man va NÄSTAN helt säker). Hälften av sidorna som skrivs ut kasseras pga. att de blev sneda eller fyllda av bläckklumpar. Mitt i allt tar pappret slut och jag blir erbjuden ett lätt lilatonat, som jag desperat tackar ja till. En timme senare tar jag mig utmattad därifrån, med 10 ljuslila sidor tätt tryckta vid min barm.

Min andra grupp är på plats. De är dubbelt så många, 20 stycken, och omöjliga att skilja åt. Alla heter Ulla-Britt, Britt-Marie och Bengt. Men jag tycker om dem, ändå.