Thor glider graciöst över golvet när han kommer för att ta upp min beställning. Rutiga thaibyxor med tillhörande orange linne över en vit t-shirt. En krama (traditionell kambodjansk sjal) ligger världsvant virad kring halsen, liksom varje gång. Barfota. Guldringar i öronen, diskret sminkning sånär som på en svart linje kring läpparna som för att matcha det svarta håret, uppsatt i en lös knut högt på huvudet. Sval, mild - Thor är ett alltigenom behagligt väsen. Precis som sin restaurang.
Balanserande på klippkanten, med en utsikt att dö för: HAVET. Grönt, oändligt och glittrande. Vinden fläktar ljud i ett såntdära klingspel, som alla köpte på 90-talet, när new age var hett. Vågor som rullar in mot klipporna blandas med bossa nova. Inredningen är liksom...ful. Blommigt plastgolv, träbord med gulliknande spetsdukar, thaikuddar på stolarna. I takbjälkarna hänger flaggor från olika hörn av världen, stora tygstycken med prickar och lampor klädda med rödvitrutigt tyg. En soffgrupp där färgglada kuddar samsas med komönstrade fåtöljer.
Så maten. Här har jag ätit min absolut godaste kyckling med cashewnötter, min läckraste club sandwich och idag, min krämigaste panang curry. Här behöver man inte säga att man vill ha mat som inte är för stark. Den är bara perfekt från början, smakrik med ett litet sting.
Det är bara jag här. Jag och en grågul katt som lojt gör mig sällskap vid fotknölarna. En väl gömd pärla på Koh Chang, som uppenbarar sig först efter att man tagit sig bort från stranden, genom stenbeklädda gångar, mellan små dammar och ceriseblommande träd. Till och med Buddha har det behagligt, ser jag på vägen ner. Ett glas rött har han fått, att läppja på i skuggan av Thors palats.
