Jag tittar på mannen. Han tittar tillbaks. Jag känner igen honom. Tror jag. Tittar igen. Jo, det måste vara...tittar en tredje gång och hämtar lokalguiden för att fråga. När vi kommer in har han samlat mina gäster omkring sig och det råder inget tvivel.
När jag ska guida vid de små cellerna i Toul Sleng, eller S-21, så låter allt banalt. Jag har svårt att berätta konkret hur det faktiskt gick till. Det abstrakta, det övergripande, javisst. Men att faktiskt berätta att här satt man fastkedjad i golvet. Om man vände sig om utan att fråga om lov blev man misshandlad. Det är svårare. Känns lite som att förminska offren. Samma på Killing fields. Jag undviker ämnet. Men lokalguiden kör på.
Jag: - Ett folkmord handlar inte om exakta offersiffror, eller om hur människor blev dödade.
Lokalguiden: - Här slog man ihjäl barn mot ett träd och slängde dem i gropen där borta.
Jag: - Varenda en av skallarna är som du och jag - någons mamma, bror, dotter...
Lokalguiden: - Här sågade man av människors huvuden med hjälp av en palm.
Och så vidare...jag har ännu inte bestämt mig för om vi motarbetar varann eller utgör ett strålande team.
Den här gången fick jag hjälp. Av de ca 17000 människor som torterades i Toul Sleng och togs att avrättas på Killing fields, överlevde sju. Tre lever idag. En av dem råkade vara på plats, och berättade för mina gäster. I sin egen cell.
Det banala blir på riktigt. Det finns ingen plats för emotionella murar. Inget omedvetet försvar i form av "vi" och "dom". Det hände, och det hände nyss. Varenda en vi möter, alla människor i Kambodja bär på en historia.
