Vissa grupper lär man aldrig riktigt känna. Andra tar bara någon dag eller två. Den här gruppen hade lärt känna varandra redan på flygplatsen. Och vilka lirare! 14 personer: smålänningar och solletunabor, betongare och mattanter blandade med docenter i romanska språk och företagsledare, samhällsengagerade biståndsintresserade och någon som slängde sig med ord som "negerpojken" och följande:
- Vår dotter ville inte att vi skulle åka till Thailand
- Aha, på grund av politiken?
- Njaee, på grund av oroligheterna, sa hon.
- ???
En blandad skara som verkligen fann varann och svetsades samman. Ständiga skratt. När en liten kambodjanska klappar en av gubbarna på den runda magen och undrar om han är gravid. När den raraste kvinnan på bredaste västervikskan (tänk östgötska med ett stänk av småländska) med lätt glänsiga ögon säger "jag fick ta två martini för det var ju happy hour i hotellbaren". Många allvarsamma stunder. Ingen oberörd av Kambodja, Kampuchea. Bilder, ögonblick, möten som etsade sig fast hos oss alla.
Jag fick presenter. Små påsar av svenskt godis. En sjal. Hänt extra och Se och hör - dem har jag inte läst sen jag gick hos byfrisörskan i Saleby. E-type har tvingats avliva sin älskade hund Jeddan. "Jag hoppas du springer snabbare än någonsin i din hundhimmel". Säger E-type. På framsidan en gammal kursare från MKV, som visst blivit känd för att ha dejtat bögbonden i Bonde söker fru. Där ser man, vad jag missat.
Nu är jag i Hua Hin. Var runt på hotellen igår och samtliga av mina gäster kom ner för att småprata lite "så att jag inte skulle känna mig ensam där nere i receptionen". Någon tog med sig en expressen, en annan en kopp svenskt kaffe som de bryggt på rummet.
Jag blir överväldigad. Det finns många i vårt avlånga land med hjärtat på rätta stället. Kan man annat än älska mänskligheten?
