Det skulle va lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

Med detta inlägg vill jag avrapportera. Nu är det halvlek. Jag har varit här i två å en halv månad och har lika lång tid kvar. Det känns...utmärkt. Att vara kvar och att åka hem. Nu har jag biljetten: landar 29 april. Saker jag ska göra när jag kommer hem (i kronologisk ordning):

• kasta mig om halsen på nippelborskorna
  
• fira champagnefrukost med alla som vill
• vägra att börja laga mat igen
• åka till rötterna i Härjevad
• börja sommarjobba på gamla fina FLH igen, kommunikation, Kambodjautställningen (=sanslös bra tajming)
• förväntansfullt upptäcka vad framtiden bjuder på, alt. hösthetsa över vad jag ska ägna mig åt resten av mitt liv

Så nu vet ni det. Tillbaks till det normaliteterna. Same same, som vi säger på thai. Ibland längtar jag hemskt mycket efter att vara hemma, bara för en liten stund och träffas. Om jag fick välja en magisk egenskap skulle det inte vara att flyga. Eller vara osårbar eller osynlig. Nej, jag skulle förflytta mig i rummet. Swisch, så skulle jag vara i just ditt vardagsrum. Dyka upp på middagsbordet. I hallar, på pallar och Bomans dass. När ni minst av allt anar.

Saker jag ska göra innan jag kommer hem:

• guida ytterligare tre kambodjaresor (nästa börjar imorgon)
• inta drinkar i så många av Bangkoks skyskrapsbarer som jag hittar
• packa ryggsäcken och insupa mer Kampucha på egen hand
• förföra en munk
  
• övertyga någon att hälsa på mig (prisexempel: 6-25 april, flyg 5180, via Kiev)
• smaka på alla olika sorters små bollar på spett (alla utom fiskbollarna)

Over and out.