Phnom Penh håller just på att vakna när jag åker långt utanför stan med taxi. Folk sitter på huk längs gatorna och flera sopar trottoarerna, där hundar letar godsaker i skräpet som ställts ut under natten. En dam fyller på petflaskor med bensin. Musik hörs från ett bröllopstält - efterfest? Eller förfest? På motorcyklarna fraktas allt - klasar av bananer, hela slaktsvin, och 3-4 personer på varje. Ibland fem.
När jag till sist är framme tornar ECCC upp sig. Extraordinary Chambers in the Court of Cambodia. Den första rättegången mot de tidigare Röda khmerledarna börjar idag. Vägen hit har varit lång - snart ett decennium sedan man tog beslutet. Men offren har väntat betydligt längre än så.
Jag är tidig. Efter rigida säkerhetskontroller slår jag mig ner och så småningom är salen full. Rader av gamla kambodjaner i sina kramasjalar. En och en annan västerlänning. På min högra sida i vit fes och bockskägg en kambodjansk muslim. På min vänstra två buddhistmunkar. Religion förbjöds och religiösa förföljdes och dödades. Med all säkerhet torterades även de i S-21.
Ridån går upp och bakom skottsäkra glas kan spelet ta sin början. Jurister och domare, klädda i kåpor i svart, lila och rött. De testar mickar, någon springer och lämnar ett papper, en vacker äldre kambodjansk man i svart kåpa går med sin FN-kollega och hälsar på personer de känner bland åhörarna.
Han ser gammal ut. Kaing Guek Eav. Eller "Duch" som är hans revolutionära, mer kända namn. Han sitter där, glåmig och blek. Inte vital och karismatisk som de han inte lyckades ta kål på, de överlevande. Han ser liksom menlös ut. Jag slås av det oerhörda i situationen. Det är han. Chefen för Kambodjas mest ökända tortyrnav. Han som är ansvarig för tusentals människors död. Han som beordrat tortyr, avrättningar, hela familjers förintelse. Vad tänker han nu? Ångrar han sig? Vilka tankar far genom hans huvud när han sitter mittemot de som överlevt hans fängelse? Alldeles stilla sitter han.
Vare sig den åtalade eller vittnen får komma till tals idag. Istället diskuteras vilka som ska få höras under kommande rättegångsdagar. En kvinna som skulle vittna har just gått bort och det diskuteras om maken kan tala i hennes sak. En 84-årig kvinna är sjuk och bor på landsbygden sex timmar bort. Det brådskar. Hon saknar identitetshandlingar, duger en röstsedel med hennes namn? En tredje bor på andra sidan Atlanten och man har just fått en kopia av passet. Plötsligt kommer något oväntat upp. Man har fått veta att en person som arbetat på S-21 som barn vill vittna. Han som tagit alla fotografierna av dem som kom till fängelset. Han har lämnat in sin ansökan om att vara med två dagar för sent. Ska han få komma till tals ändå?
En rasande retorik från båda sidor följer. Den franske karismatiske försvarsadvokaten reser sig upp och håller ett passionerat brandtal för alla människors rätt till en rättvis rättegång. Och för respekten för lagar och internationell rätt. Han lever sig in, gestikulerar. Engelskmannen, som representerar vittnessidan, vässar tungan och levererar ett lika perfekt tal som argumenterar för att vi ska ges chansen att se fallet på detta unika sätt - genom ett barns ögon. Det sista jag hör honom säga innan jag tvingas springa iväg för att ordna mitt visum är:
Tribunalen har ansvar för att berätta för det kambodjanska folket vad som hände för 30 år sedan. Justice delayed does not have to mean justice denied - försenad rättvisa behöver inte betyda förnekad rättvisa.
