Sent kvällen innan jag får min andra rundresegrupp upptäcker jag ett par fel i välkomstbrevet. Det rör sig om ynka 10 sidor, som behöver skrivas ut, och jag tänker i min enfald att det ordnar jag lätt på ett internetcafé. Första stället blev bom. Ingen fungerande skrivare. Andra stället har jag panikskrivit ut på tidigare. Personalen försvann en kvart, troligtvis till grannen, och dök upp med mina papper igen. Ett tvivelaktigt val, men nöden har ingen lag. Jag sätter mig ner och ändrar snabbt i mina papper. När jag ska spara finns plötsligt inte word som alternativ. Jag sparar ändå och går till skriv-ut-disken. Först kan vi inte öppna dokumentet, men när det sedan går står det bara nonsensbokstäver och siffror. Jag försöker förklara word-problematiken för personalen som knappt kan engelska. "What language is it?", frågar någon i tron att mitt främmande språk är det som lyser obegripligt på skärmen. Efter lååång tids missförstånd och förvecklingar får jag sätta mig vid deras printerdator vid disken och skriva om allt. Dags för utskrift. Skrivarens tempo påminner mig om min första tid i Uppsala, då jag hade en dator varpå man kunde klicka på en länk, för att sedan gå på toa. Hade man tur var den nya sidan färdigladdad när man var klar (såvida man inte bajsade för då kunde man va NÄSTAN helt säker). Hälften av sidorna som skrivs ut kasseras pga. att de blev sneda eller fyllda av bläckklumpar. Mitt i allt tar pappret slut och jag blir erbjuden ett lätt lilatonat, som jag desperat tackar ja till. En timme senare tar jag mig utmattad därifrån, med 10 ljuslila sidor tätt tryckta vid min barm.
Min andra grupp är på plats. De är dubbelt så många, 20 stycken, och omöjliga att skilja åt. Alla heter Ulla-Britt, Britt-Marie och Bengt. Men jag tycker om dem, ändå.
