Ungern, 50-tal, kommunism. "Man var egentligen lite rädd hela tiden, tittade över axeln liksom. Man fick inte ha för fina kläder på sig, då tittade folk snett."
En tillfällig Glasnost och de reste. Hamnade i Sverige. "Han var egentligen ganska dispotisk, min man. Han ville liksom att jag skulle stanna hemma, inte jobba eller lära mig svenska. Efter skilsmässan började jag resa, på egen hand."
Nu reser hon runt i världen, uppklädd som den dam hon är. Marinblått jumperset med små, små vita prickar. Två lager skirt tyg, en aningens transparent. Beiga cityshorts*. Från handleden dinglar en väska i vitt skinn, som matchar den vita tätflätade sommarhatten. Allt smakfullt ackompanjerat av armband och ringar av guld, samt ett diskret pärlhalsband.
Hon kan inte längre gå i höga smala klackar, såhär vid 74 års ålder. Så nu trippar hon fram i 7-centimenters kilklackade sandaletter. Ett par i vitt och ett i marinblått. Uppför skyhöga trappsteg i Angkor Wat och runt på dammiga kambodjanska landsbygdsvägar.
Hon talar varmt om Budapest. Om balett, opera och klassisk musik. Om Chopin och Vivaldi. Tjajkovski och Rachmaninovs andra pianokonsert, för den innehåller alla känslor som man kan tänka sig.
Hon fick läsa på universitet i Lund. Astronomi och historia. Men atom och kärnfysik, det var faktiskt svårt.
Hon heter Clara och bevisar att verkligheten, hur banal och grå den än ibland kan verka, ganska så ofta överträffar filmen.
*cityshorts är en slags luftig byxa som slutar vid knät, företrädesvis beige eller marinblå.
