Att ha en liten grupp har sina klara fördelar. Allt går snabbare, vi blir flexiblare, man lär känna folk bättre. Men med bara åtta personer i skaran blir individerna helt avgörande. "Speciella" kan inte försvinna i mängden. Går inte gruppen ihop märks det tydligare. Gruppen jag åker till Kambodja med imorgon har jag inte helt fått grepp om än. Förutom en person.
Han är den som undrar allt. Man står chanslös. Även när man kan svara, så kommer en rad följdfrågor som till slut leder till att man tvingas säga "det vet jag inte". Ungefär som ett litet barn som frågar tills det tar stopp (förutom att gästen inte frågar varför jag inte vet, guschelov) Efter en avsevärd mängd "jag vet inte" på en dag, så blir man mer eller mindre utmattad och känner sig som om man inte kan något alls. Fast man kan det. Plötsligt förstår jag guider som hittar på svar när de inte vet (tro mig, det är riktigt riktigt vanligt).
Exempel:
- vad heter det här bladet i soppan?
- vad är det där templet på andra sidan floden byggt av för typ av sten?
- vilka vitvaror ingår när man hyr en lägenhet?
- ger det högre status att vara byggnadsarbetare vid renovering av ett tempel än vid andra byggnader?
- vilken sorts gas kan man utvinna ur sina sopor här?
Och så vidare.
Det är inte alls för att sätta dit mig. Sånt känner man. Nej, den här mannen är bara fruktansvärt intresserad. Av allt. Hur saker fungerar, i detalj. Min taktik är att hantera det hela med tacksamhet. Utan såna som han stannar man i utvecklingen. Vi ska spendera mer eller mindre dygnet runt i 4 dagar. Jag ska va så tacksam. Så tacksam. Sen ska jag ha en veckas semester.
