Ännu en rundresa avklarad. Den här var klart jobbigast. Det var inte den frågvise som tog kål på mig. Tvärtom, han visade sig såklart vara en av de allra raraste och mest engagerade. Istället lyckades jag dra på mig en elakartad magsjuka som höll mig fjättrad halva resan. Och ni kan ju tänka er hur kul det är att guida turister i buss med opålitlig mage hela dagarna. Nej, dundermediciner i bjärta kulörer fick jag lokalguiden att köpa. När han kom tillbaks berättade han att han ringt och rådfrågat sin guidekollega som även var doktor.
Här är något skevt. En doktor som extraknäcker som fransktalade guide. En sån kan tjäna 25-50 dollar per dag. Som doktor tjänar man runt 100. I månaden. En annan av lokalguiderna är gammal optiker. "Jag tjänar mycket bättre nu", säger han om sitt yrkesbyte. Något skevt är det.
Idag är magen bättre och jag fann mig plötsligt helt ensam i Phnom Penh för att ordna mitt visum. Efter 1,5 timmars väntan på Thailands ambassad kände jag mig mest förvirrad och trött. Tills jag kom hem. Eller, jag menar, tills jag kom till hotellet (shit, verkar visst som jag har vant mig vid att leva i en kappsäck). Loggade in på mejlen och hittade ett meddelande från en couchsurfare. Couch surfing är ett globalt nätverk där man kan låna ut sin soffa till någon, eller själv få bo på någons soffa när man reser. Eller så kan man bara hänga och ta en öl. Jag hade kontaktat en couchsurfare som jobbar med hållbar turism, och plötsligt är jag ikväll inbjuden till en fisk-barbeque med hans vänner utanför Phnom Penh. Idén är briljant. Ett hopp om att världen krymper och blir vänligare dag för dag.
Nu ska jag ut och resa i Kambodja. Tillbaks i Big mama 25 februari.
