Att le mot en främling

En liten iakktagelse från tre kulturer där jag spenderat en smula tid. Vad händer om man ler mot en fullkomlig främling på gatan?

Den kambodjanska/thailändska: främlingen ler tillbaks och kanske vinkar.
Den latinamerikanska: främlingen tror att du vill ligga med den.
Den svenska: främlingen tror att du är galen, eller kanske full.

Först tyckte jag det var löjligt att alla pratade om hur leende folk var här. Vilken klyscha liksom. Och grovgeneralisering till råga på! Nu hör jag mig själv entusiastiskt säga samma sak. För hur banalt det än kan verka att man får ett vänligt leende tillbaks, så är det märkligt nog inte självklart. Och annat än glad kan man inte bli.

En livslång kärlek

Plötsligt ska jag lära mig allt om elefanter. Det hade jag inte kunnat ana för ett år sedan, livet är fullt av överraskningar. Påminner lite om när man gick på mellanstadiet och skulle forska. Forska innebar att man slog upp i en bok, helst Nationalencyklopedien. Men det där med källa var inte så viktigt, bara man hittat i en bok. Det kunde låta såhär:

Elefanten är världens störta landdjur. Den kan bli 2,5-3 m hög. Elefanten väger 2,5-3,5 ton. Det finns asiatiska och afrikanska elefanter...

Det man inte fann ut på mellanstadiet:

Elefanter är fantastiska djur! Känslodjur. De kan skratta och gråta. Busa kan de också. Om de föder en död unge sörjer de. Om deras elefantskötare (mahout) varit bort en tid visar de glädje när han kommer tillbaks. Elefanter lever i ett slags kvinnokollektiv. Ca 20 kvinnor och barn i flock. När karlarna börjar bli pilska får de flytta och leva på egen hand. Komma och göra nya elefanter ibland bara. Elefanterna är gravida i nästan två år, men det syns inte. Och om man inte känner dem märker man heller inget. Plopp, så kom en 100 kg tung elefantbebis från ingenstans.

Vi tar gästerna till ett elefantläger uppe i djungeln på Koh Chang. För ca tio år sedan stod man på fastlandet med en massa elefanter som inte längre fick slita i skogsbruket, pga. en ny lag om skydd av elefanter. Vad gör vi med elefanterna? Två familjer bestämde sig för att flytta med fyra av dem till Koh Chang (som faktiskt betyder elefantön, pga att ön ser ut som ett elefantöra/ett elefanthuvud/bergen ser ut som elefanter....eller nåt). Familjerna kommer från en region i Thailand där man lever tätt samman med elefanter. Barnen växer upp med dem, och elefant och mahout följs ofta åt hela livet. En av elefanterna, Jintara, lyssnar bara till sin mahout och ingen annan. Jintara är en gammal uppvisningelefant som kan alla möjliga spektakulära saker. Tex. måla tavlor:
"Jintaras stil har en rå, fri energi som kan ses i hennes explosiva, men ändå känsliga konst"

Asian Elephant Art & Conservation Project hjälper elefanter att hjälpa sig själva, genom att lära sig måla tavlor. Konsten säljs sedan och pengarna går till att ge tama elefanter ett bra liv och ge de få vilda elefanter som finns kvar en chans att fortsätta vara vilda.

Och vad de kan måla! Här är en annan elefants alster:

O helga hår

I Kambodja, liksom flera länder runtomkring, lever fortfarande andetro kvar, sida vid sida med buddism och hinduism. Nästintill varje hus har ett litet andehus där man lägger blommor och frukt för att hålla sig väl med dem. Får mig såhär på julafton osökt att undra om min fina familj satt ut någon gröt till hustomten i år. Annars vet man inte vad som händer.

En ögonblicksbild: Jag befinner mig på en kambodjansk marknad i en rural stad. Frukt och grönsaker sväller över sina korgar. Flugorna har bjudit till kalas och dansar kring den torkade fisken. Plötsligt märker jag att folk tittar. Pekar lite försiktigt gör de också. Jag inser så småningom att det de tittar på är mina dreads, som idag är lössläppta. Jag går fram till en grupp nyfikna kvinnor och försöker konversera på min obefintliga khmer. De känner på mitt hår och ger ifrån sig små ooo eller aaa, medans de pratar sinsemellan. När jag kommer tillbaks till gruppen berättar lokalguiden att det på landsbygden finns gurus, som sysslar med traditionell medicin och spådomar. Om en guru får en dread anses det lite extra heligt och man lyssnar mer till vad denne har att säga. Vad ska det då inte anses med ett helt hår fullt av dreads?! Kanske en alternativ karriärväg, omifallatt finanskrisen blir för svår...

First time - worst time

Jag är urkramad på energi. Och alldeles ledsen, av ingen speciell anledning alls. Gå upp 5 på morgonen, läsa ett par timmar, ge 150% av sig själv hela dagen och sedan vara trevlig på middag på kvällen, för att sedan läsa igen innan sömnen tar över - en hel vecka i sträck. Tror helt enkelt endorfinerna är slut och kvar är bara en trött och mycket ledsen kropp.

Jag fick massvis av positiv feedback från mina gäster. Själv kändes det som jag var ute och cyklade en hel del, men det tyckte inte de. De sa: Det är så bra när du pratar en stund och sen väntar en stund innan du fattar micken igen. Jag tänkte: Herregud, hoppas de inte fattar att jag måste läsa igenom varje historieepok minst två gången innan jag kan låta som om jag kan det utantill.

Vägarna i Kambodja är inte alltid de bästa. Vi kunde inte åka till ett tempelområde som planerat, eftersom bussen fastnat förra gången de försökte. Därför lade vi om planen och fick extra tid över. Vi bestämde oss för att göra ett spontanstopp. Vi stannade helt enkelt i en mycket liten by: några hus längs en röddammig landsväg. Det skulle bli det mest minnesvärda på hela resan, både för gästerna och mig. Vattenbufflar som badade i vattendraget, kärror med 16 ekrar, samma som man kan se på basrelieferna i Angkor. Bönder som torkade sitt ris på bäddar av palmblad som flätades av gammelkvinnorna. Var det verkligen idag? Eller 500 år sedan? Samma gamla hus. Fast med en teveantenn på taket. Ett möte mellan en bladtuggande kambodjansk tant med svarta tänder, och en lika gammal, plirig, skånsk 73-åring. Med kroppsspråk förklarade de för varann vilka krämpor de led av.

Jag har två tanter i gruppen. De är de värsta vagabonderna av allihop. Det är inte ovanligt att en mening börjar "när jag luffade runt själv i Kina..." eller "i Ryssland förstår du...". De reser bort varje jul för att de tycker att det ääär så jobbigt med alla barnbarnen. Ständigt gnabbas damerna, framförallt om de ska resa till Kuba eller Costa Rica nästa gång. Nu sitter de på sin balkong i Koh Chang, ljuger och dricker whiskey. Så ska jag också bli som pensionär, är det nån som vill va med?

Bära eller brista

Ni vet den där känslan när man kvällen inför en tenta tänker: äsch, det får gå som det går, det kommer en omtenta och det drabbar ju ändå bara mig. Så funkar det inte nu. Det fullkomligen sprutar information ur öronen på mig, för huvudet är fullt för länge sen. Imorgon kommer min första rundresegrupp. Jag återkommer på andra sidan guideoskulden.

Det var en gång...

...en sagolik kväll. Bangkok från ovan, mojito i en utomhusbar, 63 våningar upp. Ett svalt jazzband spelar med hela glittrande, glimrande Bangkok som publik. En kompis kompis som nu är min kompis pekar ut ett halvdussin andra höghöjdsbarer som likt rektangulära svampar ploppar upp ur staden. Men de är inte lika spektakulära, för de har ”bara” 61 våningar. Och likt varje saga av rang dök prinsen upp. Alltså, inte min prins (skit också), utan den officielle prinsen. Kronprinsen av Thailand hade med sig familj, barnsköterska och ett tiotal uniformsklädda män som svansade runt och filmade varje minut av spektaklet, som visade sig vara prinsens frus födelsedag. Snipp, snapp, snut så försvann de och lämnade oss vanlig dödliga med mynta mellan tänderna.

För illustrationer, se min kompis kompis fotografens finfina bilder

Något om Kambodja

Häromdagen frågade någon om jag tyckte om Kambodja. Tycka om...jag har svårt att säga att jag tycker om Kambodja. Känns ungefär som att säga att någons bästa egenskap är att den är snäll. Liksom något allmänt, oberört man säger i förbifarten. Kambodja är allt annat än allmänt, och mycket, mycket långt ifrån oberörande.

Ett axplock bilder...


Kambodja kryllar av barn. Efter decennier av krig ser man en gigantisk baby boom. 1998 var 50% av befolkningen under 5 år. 43% under 15 år. Kan det verkligen stämma? Så sa vår lokalguide i vart fall. Klart är ändå att det finns gott om barn. Gott om fattiga barn.

Koola moppe-khmerer

Jag har ätit spindel. Tarantulaben i en stad känd för sina spindlar. Man vet inte riktigt varför man började äta dem, men en teori är att under Röda khmererna, då åt man allt som rörde sig, fick man smak för spindel. Smakade inte så illa faktiskt.

Jag återkommer i ärendet Kambodja. När jag har smält lite.

Väsen och vardag

Imorgon tisdag väntas konstitutionsdomstolen avsluta rättsfallet som avgör om regeringen gjort sig skyldig till buffel och båg i valet för ett år sedan. Det spekuleras i en "dold kupp", dvs att domstolen upplöser de regerande partierna. Stordemonstrationer att vänta. Känns lite som om alla väntar på urladdningen, men att ingen riktigt vet vad som kommer att utlösa den eller hur den kommer att arta sig.

Samtidigt pågår livet som vanligt i Bangkok. Som om ingen hört talas om vare sig gula eller röda tröjor. Vägen hem från båten tar tio minuter. Idag gick jag förbi:

• fem finniga tonårsmunkar
• tandläkarkliniken Happy dental place
• minst ett dussin trottoarkök med asgod, asstark mat
• fyra stora bilder av kungen
• ett tempel
• tre internetcaféer fullproppade av thailändska barn som spelar krigsspel
• en dam som slagit upp en mobil syatalje mitt på trottoaren
• en depå för motorcykeltaxis (sätt dig där bak och håll i hatten!)
• ett gäng skamfilade herrelösa hundar
• en maskeradbutik
• en aldrig sinande flod av bilar, bussar, tuktuks, cyklar, motorcyklar och övriga ting som går under kategorin fordon.

I natt åker jag tillsammans med några andra guider till Kambodja för att studera turen vi ska göra med gästerna. Äntligen! Ser fram emot. Eftersom flygplatsen är ockuperad får vi åka buss i 16 timmar. Över en gräns känd för sina korrupta kontrollanter. På vägar ökända för sin oåkbarhet. Det blir ett äventyr.

Rojalist, javisst

En nedstängd flygplats. Verkningarna för landets turism är svåra att överblicka. Mina kollegor påverkas naturligtvis. Någon fick ta sina gäster 12 timmar i buss. Någon väntar med ett tiotal i Bangkok. En annan sitter fast i Hanoi med en hel rundresegrupp. Själv ska jag till Kambodja på tisdag.

Men än svårare att överblicka är vad som alls hänt och händer inom närmaste dygnen. Många rykten florerar. PAD rustar upp. Polischefen har avskedats. Ingen vet riktigt vilken utgång det här kan få. Jag lever i symbios med min dator för att försöka få grepp om situationen. Det är ju inte precis som om något alternativ är bra. En korrupt regering som begränsar yttrandefriheten. Eller en stadselit som vill begränsa demokratin. Pest eller kolera.

Inte konstigt att alla väntar på kungens ord. Det närmaste levande gud man kommer här. Folkets guldglimrande idol. Jag tycker också om kungen. Kungen är klok. Heja kungen!

Just nu befinner jag mig en bit från händelsernas centrum, närmare bestämt i Hua Hin (där för övrigt kungen bor). Hua Hin är en sol- och badort där thailändarna själva semestrat sedan 1920-talet. Nu har de fått sällskap av tjocka västerlänningar med hatt. Efter rundresan i Kambodja är detta ett av alternativen för mina gäster. Alltså behöver jag veta om de frågar vilken marknad som har bäst mat eller om sanden på stranden är mjuk. Därför måste jag prova. Värre kan man ha det.

Goda marginaler

På vägen till flygplatsen körde vi förbi pickupbilar med flaken fulla av vinkande glada människor med thailändska flaggor. Alla klädda i gult. Lite märkligt, eftersom det var tisdag. Tisdag är dagen då man klär sig i rosa. Måndag är dagen man klär sig i gult. Gult är kungens färg. Kungen är omåttligt poppis i Thailand. Man får inte skymfa kungen. För ett par år sedan blev en schweizare dömd till 10 års fängelse för att ha målat mustasch på flera bilder av kungen på stan. Det var en kraftig förmildring av straffet som började på 75 år.

Hur som helst. Väl vid flygplatsen var vägen delvis avspärrad och en annan väg full av gultröjor och svartklädda poliser. Vi hämtade gäster och for. En halvtimme senare var alla vägar till och från flygplatsen avspärrade. Nu är all flygtrafik inställd. Och nu stänger mitt internetcafe. Oops.

Jag vill bara säga att det är lugnt med mig: allt är lugnt med mig.

Kambodja, Kånken & Jag

På båten in till stan var två personer. Den ena var jag. Den andra hade också en kånken, en grön, liksom jag. Jag tänkte: tänk om det är Anna-Karin, som också är Kambodjaguide, hon har ju en mapp.... Det vore trevligt, hon såg snäll ut, och så hade hon en grön kånken. Jag frågade aldrig: hej du, ser att du har en räv på ryggan, kan du vara svenne kanske, höhö. Nej. Hon försvann i skytrainvimlet och jag till en park för att plugga. Senare bestämde jag fikaträff med den riktiga Anna-Karin, som just kommit till stan. Behöver jag säga vem som dök upp? Rätt stört faktiskt. Men ännu stördare var att hon på sin senaste rundresa träffat mina nyss blivna gamla kollegor som var på studieresa i Kambodja. De hälsade så mycket och jag fick akutsaknad.

AK är grym. Vi hängde hela eftermiddagen. Imorgon ska vi på thaimassage, Kånken och jag.

Ett snyggt hem i plasförpackning

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle få packa upp ett hem. Packa ner, definitivt. Bygga upp, möjligen. Men att klä plasten av stolen innan för att sätta sig var en ny erfarenhet. Smälla små plastbubblor på bordsbenet. Köket höljt i glänsande plast. Skåpen, handtagen, spisen oanvänd under ett lager gladpack. Min danska kombo Gitte har inte lagat mat än (varför man nu skulle göra det istället för att äta god och billig thaimat), men lämnat en lapp och youghurt i kylen. Stillsamt välkommen känner jag mig.

Välkomnad i person blir jag under tre dagar av en annan dansk guide, tre äpplen hög, trevlig med nära till skratt. Också attitydig, ung och hävdar att de thailändska kvinnorna är jämstallda männen eftersom de har hand om hushållskassan. Det kan hända att vi inte blir bästisar.

På det stora hela är jag:
- hel och ren (trots att väskan är borttappad)
- jetleggad och förvirrad
- glad att vara här
- ledsen att vara där du inte är
- ivrig att börja jobba

Innan dess ska jag ta mig an Bangkok och Kambodja, gatuvägen och bokledes fran min divan. Divan!