På båten in till stan var två personer. Den ena var jag. Den andra hade också en kånken, en grön, liksom jag. Jag tänkte: tänk om det är Anna-Karin, som också är Kambodjaguide, hon har ju en mapp.... Det vore trevligt, hon såg snäll ut, och så hade hon en grön kånken. Jag frågade aldrig: hej du, ser att du har en räv på ryggan, kan du vara svenne kanske, höhö. Nej. Hon försvann i skytrainvimlet och jag till en park för att plugga. Senare bestämde jag fikaträff med den riktiga Anna-Karin, som just kommit till stan. Behöver jag säga vem som dök upp? Rätt stört faktiskt. Men ännu stördare var att hon på sin senaste rundresa träffat mina nyss blivna gamla kollegor som var på studieresa i Kambodja. De hälsade så mycket och jag fick akutsaknad.
AK är grym. Vi hängde hela eftermiddagen. Imorgon ska vi på thaimassage, Kånken och jag.
