Räserbajs och fisk-barbeque (fast inte samtidigt)

Ännu en rundresa avklarad. Den här var klart jobbigast. Det var inte den frågvise som tog kål på mig. Tvärtom, han visade sig såklart vara en av de allra raraste och mest engagerade. Istället lyckades jag dra på mig en elakartad magsjuka som höll mig fjättrad halva resan. Och ni kan ju tänka er hur kul det är att guida turister i buss med opålitlig mage hela dagarna. Nej, dundermediciner i bjärta kulörer fick jag lokalguiden att köpa. När han kom tillbaks berättade han att han ringt och rådfrågat sin guidekollega som även var doktor.

Här är något skevt. En doktor som extraknäcker som fransktalade guide. En sån kan tjäna 25-50 dollar per dag. Som doktor tjänar man runt 100. I månaden. En annan av lokalguiderna är gammal optiker. "Jag tjänar mycket bättre nu", säger han om sitt yrkesbyte. Något skevt är det.

Idag är magen bättre och jag fann mig plötsligt helt ensam i Phnom Penh för att ordna mitt visum. Efter 1,5 timmars väntan på Thailands ambassad kände jag mig mest förvirrad och trött. Tills jag kom hem. Eller, jag menar, tills jag kom till hotellet (shit, verkar visst som jag har vant mig vid att leva i en kappsäck). Loggade in på mejlen och hittade ett meddelande från en couchsurfare. Couch surfing är ett globalt nätverk där man kan låna ut sin soffa till någon, eller själv få bo på någons soffa när man reser. Eller så kan man bara hänga och ta en öl. Jag hade kontaktat en couchsurfare som jobbar med hållbar turism, och plötsligt är jag ikväll inbjuden till en fisk-barbeque med hans vänner utanför Phnom Penh. Idén är briljant. Ett hopp om att världen krymper och blir vänligare dag för dag.

Nu ska jag ut och resa i Kambodja. Tillbaks i Big mama 25 februari.

?????????

Att ha en liten grupp har sina klara fördelar. Allt går snabbare, vi blir flexiblare, man lär känna folk bättre. Men med bara åtta personer i skaran blir individerna helt avgörande. "Speciella" kan inte försvinna i mängden. Går inte gruppen ihop märks det tydligare. Gruppen jag åker till Kambodja med imorgon har jag inte helt fått grepp om än. Förutom en person.

Han är den som undrar allt. Man står chanslös. Även när man kan svara, så kommer en rad följdfrågor som till slut leder till att man tvingas säga "det vet jag inte". Ungefär som ett litet barn som frågar tills det tar stopp (förutom att gästen inte frågar varför jag inte vet, guschelov) Efter en avsevärd mängd "jag vet inte" på en dag, så blir man mer eller mindre utmattad och känner sig som om man inte kan något alls. Fast man kan det. Plötsligt förstår jag guider som hittar på svar när de inte vet (tro mig, det är riktigt riktigt vanligt).

Exempel:
- vad heter det här bladet i soppan?
- vad är det där templet på andra sidan floden byggt av för typ av sten?
- vilka vitvaror ingår när man hyr en lägenhet?
- ger det högre status att vara byggnadsarbetare vid renovering av ett tempel än vid andra byggnader?
- vilken sorts gas kan man utvinna ur sina sopor här?

Och så vidare.

Det är inte alls för att sätta dit mig. Sånt känner man. Nej, den här mannen är bara fruktansvärt intresserad. Av allt. Hur saker fungerar, i detalj. Min taktik är att hantera det hela med tacksamhet. Utan såna som han stannar man i utvecklingen. Vi ska spendera mer eller mindre dygnet runt i 4 dagar. Jag ska va så tacksam. Så tacksam. Sen ska jag ha en veckas semester.

Det skulle va lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

Med detta inlägg vill jag avrapportera. Nu är det halvlek. Jag har varit här i två å en halv månad och har lika lång tid kvar. Det känns...utmärkt. Att vara kvar och att åka hem. Nu har jag biljetten: landar 29 april. Saker jag ska göra när jag kommer hem (i kronologisk ordning):

• kasta mig om halsen på nippelborskorna
  
• fira champagnefrukost med alla som vill
• vägra att börja laga mat igen
• åka till rötterna i Härjevad
• börja sommarjobba på gamla fina FLH igen, kommunikation, Kambodjautställningen (=sanslös bra tajming)
• förväntansfullt upptäcka vad framtiden bjuder på, alt. hösthetsa över vad jag ska ägna mig åt resten av mitt liv

Så nu vet ni det. Tillbaks till det normaliteterna. Same same, som vi säger på thai. Ibland längtar jag hemskt mycket efter att vara hemma, bara för en liten stund och träffas. Om jag fick välja en magisk egenskap skulle det inte vara att flyga. Eller vara osårbar eller osynlig. Nej, jag skulle förflytta mig i rummet. Swisch, så skulle jag vara i just ditt vardagsrum. Dyka upp på middagsbordet. I hallar, på pallar och Bomans dass. När ni minst av allt anar.

Saker jag ska göra innan jag kommer hem:

• guida ytterligare tre kambodjaresor (nästa börjar imorgon)
• inta drinkar i så många av Bangkoks skyskrapsbarer som jag hittar
• packa ryggsäcken och insupa mer Kampucha på egen hand
• förföra en munk
  
• övertyga någon att hälsa på mig (prisexempel: 6-25 april, flyg 5180, via Kiev)
• smaka på alla olika sorters små bollar på spett (alla utom fiskbollarna)

Over and out.

En vanlig dag på hotellen i Hua Hin

Det finaste jag fått höra idag:
Tack för alla fina minnen.

Det fulaste jag fått höra idag:
Det är ju ganska hög arbetslöshet Sverige nu. Det är för att de flesta inte VILL ha jobb.

Hisnande historia

Jag tittar på mannen. Han tittar tillbaks. Jag känner igen honom. Tror jag. Tittar igen. Jo, det måste vara...tittar en tredje gång och hämtar lokalguiden för att fråga. När vi kommer in har han samlat mina gäster omkring sig och det råder inget tvivel.

När jag ska guida vid de små cellerna i Toul Sleng, eller S-21, så låter allt banalt. Jag har svårt att berätta konkret hur det faktiskt gick till. Det abstrakta, det övergripande, javisst. Men att faktiskt berätta att här satt man fastkedjad i golvet. Om man vände sig om utan att fråga om lov blev man misshandlad. Det är svårare. Känns lite som att förminska offren. Samma på Killing fields. Jag undviker ämnet. Men lokalguiden kör på.

Jag: - Ett folkmord handlar inte om exakta offersiffror, eller om hur människor blev dödade.
Lokalguiden: - Här slog man ihjäl barn mot ett träd och slängde dem i gropen där borta.
Jag: - Varenda en av skallarna är som du och jag - någons mamma, bror, dotter...
Lokalguiden: - Här sågade man av människors huvuden med hjälp av en palm.

Och så vidare...jag har ännu inte bestämt mig för om vi motarbetar varann eller utgör ett strålande team.

Den här gången fick jag hjälp. Av de ca 17000 människor som torterades i Toul Sleng och togs att avrättas på Killing fields, överlevde sju. Tre lever idag. En av dem råkade vara på plats, och berättade för mina gäster. I sin egen cell.

Det banala blir på riktigt. Det finns ingen plats för emotionella murar. Inget omedvetet försvar i form av "vi" och "dom". Det hände, och det hände nyss. Varenda en vi möter, alla människor i Kambodja bär på en historia.

Vanliga vänliga

Vissa grupper lär man aldrig riktigt känna. Andra tar bara någon dag eller två. Den här gruppen hade lärt känna varandra redan på flygplatsen. Och vilka lirare! 14 personer: smålänningar och solletunabor, betongare och mattanter blandade med docenter i romanska språk och företagsledare, samhällsengagerade biståndsintresserade och någon som slängde sig med ord som "negerpojken" och följande:

- Vår dotter ville inte att vi skulle åka till Thailand
- Aha, på grund av politiken?
- Njaee, på grund av oroligheterna, sa hon.
- ???

En blandad skara som verkligen fann varann och svetsades samman. Ständiga skratt. När en liten kambodjanska klappar en av gubbarna på den runda magen och undrar om han är gravid. När den raraste kvinnan på bredaste västervikskan (tänk östgötska med ett stänk av småländska) med lätt glänsiga ögon säger "jag fick ta två martini för det var ju happy hour i hotellbaren". Många allvarsamma stunder. Ingen oberörd av Kambodja, Kampuchea. Bilder, ögonblick, möten som etsade sig fast hos oss alla.

Jag fick presenter. Små påsar av svenskt godis. En sjal. Hänt extra och Se och hör - dem har jag inte läst sen jag gick hos byfrisörskan i Saleby. E-type har tvingats avliva sin älskade hund Jeddan. "Jag hoppas du springer snabbare än någonsin i din hundhimmel". Säger E-type. På framsidan en gammal kursare från MKV, som visst blivit känd för att ha dejtat bögbonden i Bonde söker fru. Där ser man, vad jag missat.

Nu är jag i Hua Hin. Var runt på hotellen igår och samtliga av mina gäster kom ner för att småprata lite "så att jag inte skulle känna mig ensam där nere i receptionen". Någon tog med sig en expressen, en annan en kopp svenskt kaffe som de bryggt på rummet.

Jag blir överväldigad. Det finns många i vårt avlånga land med hjärtat på rätta stället. Kan man annat än älska mänskligheten?

Kramkulturkrockar

Jag har inte tidigare insett hur ryggmärgsnära kramar ligger för mig. Men så när jag än en gång spontankramar en av mina manliga lokalguider och det lilla livet stelnar till som en pinne, så påminns jag igen: big no-no. I Thailand och Kambodja är offentlig mellankönslig kontakt tabubelagd. Inga kramar ses på trottoarerna, inga händer hålls på stan, och inget saliv utbyts inför allmän beskådan. Däremot är det inte ovanligt att se unga khmerkillar fatta varandras händer vandrandes på gatan. Utan ett höjt ögonbryn.

Det sägs att ovanstående ska ha luckrats upp i urbana Bangkok. Men guidekollegan har ju varit munk i fyra år och knappt ens fått sitta bredvid kvinnor på bussen. Hoppas jag inte skrämt vettet ur stackarn...

Å Sverige, famntagens förlovade näste! Jag saknar mina dagliga storkramar, gubbkramar, smygkramar, alla kramar! Kom hiiiit, kraaama mig!