Byta ett ord eller två

Människor är så intressanta. Och spännande! Eller snarare såhär: många människor intressanta och spännande. Och jag har fått en välbehövd dos av dem. Pur endorfinsköljning.

Hon som liftat sig genom Afrika på egen hand, och rest Kambodjas dammiga vägar fram på motorcykel. Engelskmannen som har en senil farmor i Bangkok, som tas om hand av hans farbror som köper sig unga thaitjejer. Han som rest oavbrutet i tre år. Finnen som kan ALLT om historia (på finlandsengelska). Det kanadensiska paret som sålde sina ägodelar och flyttade till Phnom Penh för att försöka ordna bättre sanitära system på landsbygden. Han som bara fullkomligen älskar röda t-shirts och gorillor. Han som gav upp sin advokatkarriär och flyttade till Shanghai för att skriva.

Så många öden. Historier om stort och smått. Livet liksom.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå,
alla människors möte
borde vara så.

Älskling, jag måste sova, kan du stänga av stranden?

Sådärja.

Hemma igen efter första unset av sammanhängande ledighet, som jag tillbringat nästan uteslutande i Sihanoukville, en costa de Kambodja. Under veckan har jag:

• träffat flera mycket trevliga. Lyckades med bragden att föra samman två för varandra helt okända holländska snubbar med indiska namn: Raga och Lahiri.
  
• varit med om att preminärminister Hun Sen stängt ner musiken på hela stranden vid halv tolv-tiden två kvällar i rad. För att han var i sin semesterbostad över helgen och ville sova på kvällarna. Party pooper.
• haft en helt perfekt dag. Solsken, snorkling, kajak, öde strand. När vi var på väg hem och det inte kunde bli bättre dök en albinodelfin med lätt rosa rygg upp. Hoppade medans solen gick ner.
• vunnit tävlingen "månadens rundreseguide", där priset fantatiskt nog visade sig vara en resa till Kuala Lumpur. Såg sen att jag ska resa med min danska motsvarighet, som visade sig vara min värd under de första dagarna i Bangkok. Hm.

Hemma i Bangkok demonstrerar de mot regeringen. Igen. Fast en ny regering och nya demonstranter. De här har röda tröjor. ASEAN - en sydostasiatisk samarbetsorganisation - skulle ha sitt årliga möte i Bangkok men har nu flyttat det till Hua Hin på grund av demonstrationerna. Imorgon börjar mötet och det slumpar sig så att jag ska ta gäster till Hua Hin imorgon. Tur att transfer-uniformen inte är den gula uniformen.

Kamrat Duch i domstolen

Phnom Penh håller just på att vakna när jag åker långt utanför stan med taxi. Folk sitter på huk längs gatorna och flera sopar trottoarerna, där hundar letar godsaker i skräpet som ställts ut under natten. En dam fyller på petflaskor med bensin. Musik hörs från ett bröllopstält - efterfest? Eller förfest? På motorcyklarna fraktas allt - klasar av bananer, hela slaktsvin, och 3-4 personer på varje. Ibland fem.

När jag till sist är framme tornar ECCC upp sig. Extraordinary Chambers in the Court of Cambodia. Den första rättegången mot de tidigare Röda khmerledarna börjar idag. Vägen hit har varit lång - snart ett decennium sedan man tog beslutet. Men offren har väntat betydligt längre än så.

Jag är tidig. Efter rigida säkerhetskontroller slår jag mig ner och så småningom är salen full. Rader av gamla kambodjaner i sina kramasjalar. En och en annan västerlänning. På min högra sida i vit fes och bockskägg en kambodjansk muslim. På min vänstra två buddhistmunkar. Religion förbjöds och religiösa förföljdes och dödades. Med all säkerhet torterades även de i S-21.

Ridån går upp och bakom skottsäkra glas kan spelet ta sin början. Jurister och domare, klädda i kåpor i svart, lila och rött. De testar mickar, någon springer och lämnar ett papper, en vacker äldre kambodjansk man i svart kåpa går med sin FN-kollega och hälsar på personer de känner bland åhörarna.

Han ser gammal ut. Kaing Guek Eav. Eller "Duch" som är hans revolutionära, mer kända namn. Han sitter där, glåmig och blek. Inte vital och karismatisk som de han inte lyckades ta kål på, de överlevande. Han ser liksom menlös ut. Jag slås av det oerhörda i situationen. Det är han. Chefen för Kambodjas mest ökända tortyrnav. Han som är ansvarig för tusentals människors död. Han som beordrat tortyr, avrättningar, hela familjers förintelse. Vad tänker han nu? Ångrar han sig? Vilka tankar far genom hans huvud när han sitter mittemot de som överlevt hans fängelse? Alldeles stilla sitter han.

Vare sig den åtalade eller vittnen får komma till tals idag. Istället diskuteras vilka som ska få höras under kommande rättegångsdagar. En kvinna som skulle vittna har just gått bort och det diskuteras om maken kan tala i hennes sak. En 84-årig kvinna är sjuk och bor på landsbygden sex timmar bort. Det brådskar. Hon saknar identitetshandlingar, duger en röstsedel med hennes namn? En tredje bor på andra sidan Atlanten och man har just fått en kopia av passet. Plötsligt kommer något oväntat upp. Man har fått veta att en person som arbetat på S-21 som barn vill vittna. Han som tagit alla fotografierna av dem som kom till fängelset. Han har lämnat in sin ansökan om att vara med två dagar för sent. Ska han få komma till tals ändå?

En rasande retorik från båda sidor följer. Den franske karismatiske försvarsadvokaten reser sig upp och håller ett passionerat brandtal för alla människors rätt till en rättvis rättegång. Och för respekten för lagar och internationell rätt. Han lever sig in, gestikulerar. Engelskmannen, som representerar vittnessidan, vässar tungan och levererar ett lika perfekt tal som argumenterar för att vi ska ges chansen att se fallet på detta unika sätt - genom ett barns ögon. Det sista jag hör honom säga innan jag tvingas springa iväg för att ordna mitt visum är:

Tribunalen har ansvar för att berätta för det kambodjanska folket vad som hände för 30 år sedan. Justice delayed does not have to mean justice denied - försenad rättvisa behöver inte betyda förnekad rättvisa.

Räserbajs och fisk-barbeque (fast inte samtidigt)

Ännu en rundresa avklarad. Den här var klart jobbigast. Det var inte den frågvise som tog kål på mig. Tvärtom, han visade sig såklart vara en av de allra raraste och mest engagerade. Istället lyckades jag dra på mig en elakartad magsjuka som höll mig fjättrad halva resan. Och ni kan ju tänka er hur kul det är att guida turister i buss med opålitlig mage hela dagarna. Nej, dundermediciner i bjärta kulörer fick jag lokalguiden att köpa. När han kom tillbaks berättade han att han ringt och rådfrågat sin guidekollega som även var doktor.

Här är något skevt. En doktor som extraknäcker som fransktalade guide. En sån kan tjäna 25-50 dollar per dag. Som doktor tjänar man runt 100. I månaden. En annan av lokalguiderna är gammal optiker. "Jag tjänar mycket bättre nu", säger han om sitt yrkesbyte. Något skevt är det.

Idag är magen bättre och jag fann mig plötsligt helt ensam i Phnom Penh för att ordna mitt visum. Efter 1,5 timmars väntan på Thailands ambassad kände jag mig mest förvirrad och trött. Tills jag kom hem. Eller, jag menar, tills jag kom till hotellet (shit, verkar visst som jag har vant mig vid att leva i en kappsäck). Loggade in på mejlen och hittade ett meddelande från en couchsurfare. Couch surfing är ett globalt nätverk där man kan låna ut sin soffa till någon, eller själv få bo på någons soffa när man reser. Eller så kan man bara hänga och ta en öl. Jag hade kontaktat en couchsurfare som jobbar med hållbar turism, och plötsligt är jag ikväll inbjuden till en fisk-barbeque med hans vänner utanför Phnom Penh. Idén är briljant. Ett hopp om att världen krymper och blir vänligare dag för dag.

Nu ska jag ut och resa i Kambodja. Tillbaks i Big mama 25 februari.

?????????

Att ha en liten grupp har sina klara fördelar. Allt går snabbare, vi blir flexiblare, man lär känna folk bättre. Men med bara åtta personer i skaran blir individerna helt avgörande. "Speciella" kan inte försvinna i mängden. Går inte gruppen ihop märks det tydligare. Gruppen jag åker till Kambodja med imorgon har jag inte helt fått grepp om än. Förutom en person.

Han är den som undrar allt. Man står chanslös. Även när man kan svara, så kommer en rad följdfrågor som till slut leder till att man tvingas säga "det vet jag inte". Ungefär som ett litet barn som frågar tills det tar stopp (förutom att gästen inte frågar varför jag inte vet, guschelov) Efter en avsevärd mängd "jag vet inte" på en dag, så blir man mer eller mindre utmattad och känner sig som om man inte kan något alls. Fast man kan det. Plötsligt förstår jag guider som hittar på svar när de inte vet (tro mig, det är riktigt riktigt vanligt).

Exempel:
- vad heter det här bladet i soppan?
- vad är det där templet på andra sidan floden byggt av för typ av sten?
- vilka vitvaror ingår när man hyr en lägenhet?
- ger det högre status att vara byggnadsarbetare vid renovering av ett tempel än vid andra byggnader?
- vilken sorts gas kan man utvinna ur sina sopor här?

Och så vidare.

Det är inte alls för att sätta dit mig. Sånt känner man. Nej, den här mannen är bara fruktansvärt intresserad. Av allt. Hur saker fungerar, i detalj. Min taktik är att hantera det hela med tacksamhet. Utan såna som han stannar man i utvecklingen. Vi ska spendera mer eller mindre dygnet runt i 4 dagar. Jag ska va så tacksam. Så tacksam. Sen ska jag ha en veckas semester.

Det skulle va lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

Med detta inlägg vill jag avrapportera. Nu är det halvlek. Jag har varit här i två å en halv månad och har lika lång tid kvar. Det känns...utmärkt. Att vara kvar och att åka hem. Nu har jag biljetten: landar 29 april. Saker jag ska göra när jag kommer hem (i kronologisk ordning):

• kasta mig om halsen på nippelborskorna
  
• fira champagnefrukost med alla som vill
• vägra att börja laga mat igen
• åka till rötterna i Härjevad
• börja sommarjobba på gamla fina FLH igen, kommunikation, Kambodjautställningen (=sanslös bra tajming)
• förväntansfullt upptäcka vad framtiden bjuder på, alt. hösthetsa över vad jag ska ägna mig åt resten av mitt liv

Så nu vet ni det. Tillbaks till det normaliteterna. Same same, som vi säger på thai. Ibland längtar jag hemskt mycket efter att vara hemma, bara för en liten stund och träffas. Om jag fick välja en magisk egenskap skulle det inte vara att flyga. Eller vara osårbar eller osynlig. Nej, jag skulle förflytta mig i rummet. Swisch, så skulle jag vara i just ditt vardagsrum. Dyka upp på middagsbordet. I hallar, på pallar och Bomans dass. När ni minst av allt anar.

Saker jag ska göra innan jag kommer hem:

• guida ytterligare tre kambodjaresor (nästa börjar imorgon)
• inta drinkar i så många av Bangkoks skyskrapsbarer som jag hittar
• packa ryggsäcken och insupa mer Kampucha på egen hand
• förföra en munk
  
• övertyga någon att hälsa på mig (prisexempel: 6-25 april, flyg 5180, via Kiev)
• smaka på alla olika sorters små bollar på spett (alla utom fiskbollarna)

Over and out.

En vanlig dag på hotellen i Hua Hin

Det finaste jag fått höra idag:
Tack för alla fina minnen.

Det fulaste jag fått höra idag:
Det är ju ganska hög arbetslöshet Sverige nu. Det är för att de flesta inte VILL ha jobb.

Hisnande historia

Jag tittar på mannen. Han tittar tillbaks. Jag känner igen honom. Tror jag. Tittar igen. Jo, det måste vara...tittar en tredje gång och hämtar lokalguiden för att fråga. När vi kommer in har han samlat mina gäster omkring sig och det råder inget tvivel.

När jag ska guida vid de små cellerna i Toul Sleng, eller S-21, så låter allt banalt. Jag har svårt att berätta konkret hur det faktiskt gick till. Det abstrakta, det övergripande, javisst. Men att faktiskt berätta att här satt man fastkedjad i golvet. Om man vände sig om utan att fråga om lov blev man misshandlad. Det är svårare. Känns lite som att förminska offren. Samma på Killing fields. Jag undviker ämnet. Men lokalguiden kör på.

Jag: - Ett folkmord handlar inte om exakta offersiffror, eller om hur människor blev dödade.
Lokalguiden: - Här slog man ihjäl barn mot ett träd och slängde dem i gropen där borta.
Jag: - Varenda en av skallarna är som du och jag - någons mamma, bror, dotter...
Lokalguiden: - Här sågade man av människors huvuden med hjälp av en palm.

Och så vidare...jag har ännu inte bestämt mig för om vi motarbetar varann eller utgör ett strålande team.

Den här gången fick jag hjälp. Av de ca 17000 människor som torterades i Toul Sleng och togs att avrättas på Killing fields, överlevde sju. Tre lever idag. En av dem råkade vara på plats, och berättade för mina gäster. I sin egen cell.

Det banala blir på riktigt. Det finns ingen plats för emotionella murar. Inget omedvetet försvar i form av "vi" och "dom". Det hände, och det hände nyss. Varenda en vi möter, alla människor i Kambodja bär på en historia.

Vanliga vänliga

Vissa grupper lär man aldrig riktigt känna. Andra tar bara någon dag eller två. Den här gruppen hade lärt känna varandra redan på flygplatsen. Och vilka lirare! 14 personer: smålänningar och solletunabor, betongare och mattanter blandade med docenter i romanska språk och företagsledare, samhällsengagerade biståndsintresserade och någon som slängde sig med ord som "negerpojken" och följande:

- Vår dotter ville inte att vi skulle åka till Thailand
- Aha, på grund av politiken?
- Njaee, på grund av oroligheterna, sa hon.
- ???

En blandad skara som verkligen fann varann och svetsades samman. Ständiga skratt. När en liten kambodjanska klappar en av gubbarna på den runda magen och undrar om han är gravid. När den raraste kvinnan på bredaste västervikskan (tänk östgötska med ett stänk av småländska) med lätt glänsiga ögon säger "jag fick ta två martini för det var ju happy hour i hotellbaren". Många allvarsamma stunder. Ingen oberörd av Kambodja, Kampuchea. Bilder, ögonblick, möten som etsade sig fast hos oss alla.

Jag fick presenter. Små påsar av svenskt godis. En sjal. Hänt extra och Se och hör - dem har jag inte läst sen jag gick hos byfrisörskan i Saleby. E-type har tvingats avliva sin älskade hund Jeddan. "Jag hoppas du springer snabbare än någonsin i din hundhimmel". Säger E-type. På framsidan en gammal kursare från MKV, som visst blivit känd för att ha dejtat bögbonden i Bonde söker fru. Där ser man, vad jag missat.

Nu är jag i Hua Hin. Var runt på hotellen igår och samtliga av mina gäster kom ner för att småprata lite "så att jag inte skulle känna mig ensam där nere i receptionen". Någon tog med sig en expressen, en annan en kopp svenskt kaffe som de bryggt på rummet.

Jag blir överväldigad. Det finns många i vårt avlånga land med hjärtat på rätta stället. Kan man annat än älska mänskligheten?