Kramkulturkrockar

Jag har inte tidigare insett hur ryggmärgsnära kramar ligger för mig. Men så när jag än en gång spontankramar en av mina manliga lokalguider och det lilla livet stelnar till som en pinne, så påminns jag igen: big no-no. I Thailand och Kambodja är offentlig mellankönslig kontakt tabubelagd. Inga kramar ses på trottoarerna, inga händer hålls på stan, och inget saliv utbyts inför allmän beskådan. Däremot är det inte ovanligt att se unga khmerkillar fatta varandras händer vandrandes på gatan. Utan ett höjt ögonbryn.

Det sägs att ovanstående ska ha luckrats upp i urbana Bangkok. Men guidekollegan har ju varit munk i fyra år och knappt ens fått sitta bredvid kvinnor på bussen. Hoppas jag inte skrämt vettet ur stackarn...

Å Sverige, famntagens förlovade näste! Jag saknar mina dagliga storkramar, gubbkramar, smygkramar, alla kramar! Kom hiiiit, kraaama mig!

Thor på thai

Thor glider graciöst över golvet när han kommer för att ta upp min beställning. Rutiga thaibyxor med tillhörande orange linne över en vit t-shirt. En krama (traditionell kambodjansk sjal) ligger världsvant virad kring halsen, liksom varje gång. Barfota. Guldringar i öronen, diskret sminkning sånär som på en svart linje kring läpparna som för att matcha det svarta håret, uppsatt i en lös knut högt på huvudet. Sval, mild - Thor är ett alltigenom behagligt väsen. Precis som sin restaurang.

Balanserande på klippkanten, med en utsikt att dö för: HAVET. Grönt, oändligt och glittrande. Vinden fläktar ljud i ett såntdära klingspel, som alla köpte på 90-talet, när new age var hett. Vågor som rullar in mot klipporna blandas med bossa nova. Inredningen är liksom...ful. Blommigt plastgolv, träbord med gulliknande spetsdukar, thaikuddar på stolarna. I takbjälkarna hänger flaggor från olika hörn av världen, stora tygstycken med prickar och lampor klädda med rödvitrutigt tyg. En soffgrupp där färgglada kuddar samsas med komönstrade fåtöljer.

Så maten. Här har jag ätit min absolut godaste kyckling med cashewnötter, min läckraste club sandwich och idag, min krämigaste panang curry. Här behöver man inte säga att man vill ha mat som inte är för stark. Den är bara perfekt från början, smakrik med ett litet sting.

Det är bara jag här. Jag och en grågul katt som lojt gör mig sällskap vid fotknölarna. En väl gömd pärla på Koh Chang, som uppenbarar sig först efter att man tagit sig bort från stranden, genom stenbeklädda gångar, mellan små dammar och ceriseblommande träd. Till och med Buddha har det behagligt, ser jag på vägen ner. Ett glas rött har han fått, att läppja på i skuggan av Thors palats.

Big mama Bangkok

Hjärtat hoppar över ett slag. En rosa taxibil på den enda vägen som går på Koh Chang. En rosa taxibil, förirrad från Bangkoks kaotiska gator. Är den måntro på semester? Jag fick hemlängtan. Till Bangkok.

Kan inte helt säga varför jag gillar Bangkok så mycket. Stan är skitig, full av folk och avgaser, svår att hitta i...men nåt speciellt har den. Den är äkta på nåt vis. Koh Chang är tillrättalagt. Turister och turisters behov. Bangkok är på sina egna villkor. Kaxig. Serverar den godaste pad thai i ett undangömt gatukök med röda plaststolar, bara för att den vet att ingen hittar dit. Breder ut sig, högt och lågt. Glittrar och glänser, utan skam i kroppen. En tjock lyxlady som röker och svär som en bortsbindare, sjunger opera och dansar limbo. Skriker: här är jag - ta mig som jag är! Så långt ifrån lagom. Ja, precis så är det.

Blev introducerad till Bangkoks nattliv häromkvällen. Vi var tre västerlänningar bland hundratals hippa thai-människor på en superstor klubb. Ett rum med live-thaipop, ett med hip hip och ett med stenhård techno. Mina vänner tog mig till hip hop-rummet, där de beställt bord - det bordet som de brukade ha, lagom nära till utgång, personal och toalett. In kom även den flaska sprit de brukade ha - 4,5 liter Johnnie Walker, black label. Serverad med cola och sodavatten, liksom vid samtliga bord. När man är klar för kvällen lämnar man helt enkelt tillbaks flaskan och kommer man inom en månad är det bara att ta vid där man slutade. Det fanns inget dansgolv, men det var länge sen jag såg ett lika dansande golv. När det börjar rycka i benen ställer man sig helt enkelt och dansar vid sitt bord. Den perfekta lösningen på problemet "var-gör-jag-av-drinken-när-jag-ska-gå-och-dansa". Ett varv i lokalen och man har fem nya vänner att dansa med. Avslappnat, socialt, galet.

Lovsång till villrådigheten

Det finns en väg tatuerad i din fotsula. En jord full av riktningar. Och du är här nu. Du behöver inte vara framme. Aldrig.

/Bob Hansson

One beer and a baby egg, please

- Oj, det här var visst huvudet, säger Sovan, lokalguiden, och lyfter med skeden upp en späd hals som fortsätter i en blåblek huvudform, avslutad med näbb. Ja, det är en kyckling, utan tvekan. Eller snarare ett kycklingfoster.
- En del gillar de som är två veckor, andra vill ha dem 3-4 veckor gamla. Den här är 18 dagar.

En av Kambodjas kulinariska specialiteter: Ägg på väg att bli kycklingar. De kokas och äts direkt ur skalet efter att man doppat tuggorna i lite lime-pepparblandning.

Jag smakar. Plockar ut små hårda saker.
Sovan: - Det där är en fjäder. Och där är ett ben.
Sköljer ner med lokal öl. Mmm, inte då dumt ändå.

Ägg är gott. Kyckling också. Kambodjaner har ett på sätt och vis sunt förhållande till mat, man provar och antingen är det gott, eller så är det inte. Men så har man också haft perioder då man varit tvungen att äta allt som rör sig. Ger onekligen perspektiv på friterade spindlar och jäst fiskpuré.

Hej världen!

Nu är jag tillbaks. Med en mental mjölksyra som heter duga. Men med mina första utvärderingar lysande på skärmen.

"mycket kunnig, trevlig, omtänksam, med andra ord hon var allt!!!"

Mohahaa! Fetaste egoboosten, jag kommer bli odräglig.

Kambodja griper tag i en och skakar om, som varje gång. Dessa stolta människor, som bjuder in en hel buss främlingar i sitt hem och visar hur man kokar palmsocker. Det slumpartade mötet med en av de sju som överlevt Toul Sleng, där någonstans runt 17 000 människor torterats och sänts att dö på Killing fields. En smärtsamt vacker odling av morning glory, där träbåtar stillsamt glider fram och husen står utspridda på pålar.

Dan före dan

Träffade ett par gäster på gatan idag. De berättade om sin dag med en tuktuk-chaufför.**

Tuktukchauffören: - Vart är ni på väg?
Gästerna: - Vet inte
Tuktukchauffören: Hoppa in då!
Gästerna: - Ok!

Därpå spenderade de halva dagen med chaffisen på Bangkoks avgastäta gator. Han tog dem runt bland tempel och shopping. De fick även följa med när han hämtade sin son från skolan. Begeistrade berättade de att ikväll skulle de möta sin chaffis igen och åka lite till. Feel good-gäster, helt klart.

Imorgon bär det av igen. Sömnfattiga nätter och händelserika dagar. Ett äventyr och maraton. Lika delar iver och trötthet. Imorgon/inatt kommer jag gå upp kl. halv 4, ta gästerna till flygplatsen, till Kambodja, guida i Angkor Wat, äta lunch och checka in på hotell, guida mera i Angkor, äta middag och se på dansuppvisning. Förra resan fick jag skicka hem en sjuk gäst till Sverige på morgonen och ta en blek sjukling som yrade till hotellet på kvällen. Det här arbetet kan omöjligen bli enformigt!

**Tuktuk är en slags trehjulig moppe där man sitter i bak under tak utan väggar. Very Bangkokish.

Ulla-Britt och Britt-Marie

Sent kvällen innan jag får min andra rundresegrupp upptäcker jag ett par fel i välkomstbrevet. Det rör sig om ynka 10 sidor, som behöver skrivas ut, och jag tänker i min enfald att det ordnar jag lätt på ett internetcafé. Första stället blev bom. Ingen fungerande skrivare. Andra stället har jag panikskrivit ut på tidigare. Personalen försvann en kvart, troligtvis till grannen, och dök upp med mina papper igen. Ett tvivelaktigt val, men nöden har ingen lag. Jag sätter mig ner och ändrar snabbt i mina papper. När jag ska spara finns plötsligt inte word som alternativ. Jag sparar ändå och går till skriv-ut-disken. Först kan vi inte öppna dokumentet, men när det sedan går står det bara nonsensbokstäver och siffror. Jag försöker förklara word-problematiken för personalen som knappt kan engelska. "What language is it?", frågar någon i tron att mitt främmande språk är det som lyser obegripligt på skärmen. Efter lååång tids missförstånd och förvecklingar får jag sätta mig vid deras printerdator vid disken och skriva om allt. Dags för utskrift. Skrivarens tempo påminner mig om min första tid i Uppsala, då jag hade en dator varpå man kunde klicka på en länk, för att sedan gå på toa. Hade man tur var den nya sidan färdigladdad när man var klar (såvida man inte bajsade för då kunde man va NÄSTAN helt säker). Hälften av sidorna som skrivs ut kasseras pga. att de blev sneda eller fyllda av bläckklumpar. Mitt i allt tar pappret slut och jag blir erbjuden ett lätt lilatonat, som jag desperat tackar ja till. En timme senare tar jag mig utmattad därifrån, med 10 ljuslila sidor tätt tryckta vid min barm.

Min andra grupp är på plats. De är dubbelt så många, 20 stycken, och omöjliga att skilja åt. Alla heter Ulla-Britt, Britt-Marie och Bengt. Men jag tycker om dem, ändå.