Att le mot en främling

En liten iakktagelse från tre kulturer där jag spenderat en smula tid. Vad händer om man ler mot en fullkomlig främling på gatan?

Den kambodjanska/thailändska: främlingen ler tillbaks och kanske vinkar.
Den latinamerikanska: främlingen tror att du vill ligga med den.
Den svenska: främlingen tror att du är galen, eller kanske full.

Först tyckte jag det var löjligt att alla pratade om hur leende folk var här. Vilken klyscha liksom. Och grovgeneralisering till råga på! Nu hör jag mig själv entusiastiskt säga samma sak. För hur banalt det än kan verka att man får ett vänligt leende tillbaks, så är det märkligt nog inte självklart. Och annat än glad kan man inte bli.

En livslång kärlek

Plötsligt ska jag lära mig allt om elefanter. Det hade jag inte kunnat ana för ett år sedan, livet är fullt av överraskningar. Påminner lite om när man gick på mellanstadiet och skulle forska. Forska innebar att man slog upp i en bok, helst Nationalencyklopedien. Men det där med källa var inte så viktigt, bara man hittat i en bok. Det kunde låta såhär:

Elefanten är världens störta landdjur. Den kan bli 2,5-3 m hög. Elefanten väger 2,5-3,5 ton. Det finns asiatiska och afrikanska elefanter...

Det man inte fann ut på mellanstadiet:

Elefanter är fantastiska djur! Känslodjur. De kan skratta och gråta. Busa kan de också. Om de föder en död unge sörjer de. Om deras elefantskötare (mahout) varit bort en tid visar de glädje när han kommer tillbaks. Elefanter lever i ett slags kvinnokollektiv. Ca 20 kvinnor och barn i flock. När karlarna börjar bli pilska får de flytta och leva på egen hand. Komma och göra nya elefanter ibland bara. Elefanterna är gravida i nästan två år, men det syns inte. Och om man inte känner dem märker man heller inget. Plopp, så kom en 100 kg tung elefantbebis från ingenstans.

Vi tar gästerna till ett elefantläger uppe i djungeln på Koh Chang. För ca tio år sedan stod man på fastlandet med en massa elefanter som inte längre fick slita i skogsbruket, pga. en ny lag om skydd av elefanter. Vad gör vi med elefanterna? Två familjer bestämde sig för att flytta med fyra av dem till Koh Chang (som faktiskt betyder elefantön, pga att ön ser ut som ett elefantöra/ett elefanthuvud/bergen ser ut som elefanter....eller nåt). Familjerna kommer från en region i Thailand där man lever tätt samman med elefanter. Barnen växer upp med dem, och elefant och mahout följs ofta åt hela livet. En av elefanterna, Jintara, lyssnar bara till sin mahout och ingen annan. Jintara är en gammal uppvisningelefant som kan alla möjliga spektakulära saker. Tex. måla tavlor:
"Jintaras stil har en rå, fri energi som kan ses i hennes explosiva, men ändå känsliga konst"

Asian Elephant Art & Conservation Project hjälper elefanter att hjälpa sig själva, genom att lära sig måla tavlor. Konsten säljs sedan och pengarna går till att ge tama elefanter ett bra liv och ge de få vilda elefanter som finns kvar en chans att fortsätta vara vilda.

Och vad de kan måla! Här är en annan elefants alster:

O helga hår

I Kambodja, liksom flera länder runtomkring, lever fortfarande andetro kvar, sida vid sida med buddism och hinduism. Nästintill varje hus har ett litet andehus där man lägger blommor och frukt för att hålla sig väl med dem. Får mig såhär på julafton osökt att undra om min fina familj satt ut någon gröt till hustomten i år. Annars vet man inte vad som händer.

En ögonblicksbild: Jag befinner mig på en kambodjansk marknad i en rural stad. Frukt och grönsaker sväller över sina korgar. Flugorna har bjudit till kalas och dansar kring den torkade fisken. Plötsligt märker jag att folk tittar. Pekar lite försiktigt gör de också. Jag inser så småningom att det de tittar på är mina dreads, som idag är lössläppta. Jag går fram till en grupp nyfikna kvinnor och försöker konversera på min obefintliga khmer. De känner på mitt hår och ger ifrån sig små ooo eller aaa, medans de pratar sinsemellan. När jag kommer tillbaks till gruppen berättar lokalguiden att det på landsbygden finns gurus, som sysslar med traditionell medicin och spådomar. Om en guru får en dread anses det lite extra heligt och man lyssnar mer till vad denne har att säga. Vad ska det då inte anses med ett helt hår fullt av dreads?! Kanske en alternativ karriärväg, omifallatt finanskrisen blir för svår...

First time - worst time

Jag är urkramad på energi. Och alldeles ledsen, av ingen speciell anledning alls. Gå upp 5 på morgonen, läsa ett par timmar, ge 150% av sig själv hela dagen och sedan vara trevlig på middag på kvällen, för att sedan läsa igen innan sömnen tar över - en hel vecka i sträck. Tror helt enkelt endorfinerna är slut och kvar är bara en trött och mycket ledsen kropp.

Jag fick massvis av positiv feedback från mina gäster. Själv kändes det som jag var ute och cyklade en hel del, men det tyckte inte de. De sa: Det är så bra när du pratar en stund och sen väntar en stund innan du fattar micken igen. Jag tänkte: Herregud, hoppas de inte fattar att jag måste läsa igenom varje historieepok minst två gången innan jag kan låta som om jag kan det utantill.

Vägarna i Kambodja är inte alltid de bästa. Vi kunde inte åka till ett tempelområde som planerat, eftersom bussen fastnat förra gången de försökte. Därför lade vi om planen och fick extra tid över. Vi bestämde oss för att göra ett spontanstopp. Vi stannade helt enkelt i en mycket liten by: några hus längs en röddammig landsväg. Det skulle bli det mest minnesvärda på hela resan, både för gästerna och mig. Vattenbufflar som badade i vattendraget, kärror med 16 ekrar, samma som man kan se på basrelieferna i Angkor. Bönder som torkade sitt ris på bäddar av palmblad som flätades av gammelkvinnorna. Var det verkligen idag? Eller 500 år sedan? Samma gamla hus. Fast med en teveantenn på taket. Ett möte mellan en bladtuggande kambodjansk tant med svarta tänder, och en lika gammal, plirig, skånsk 73-åring. Med kroppsspråk förklarade de för varann vilka krämpor de led av.

Jag har två tanter i gruppen. De är de värsta vagabonderna av allihop. Det är inte ovanligt att en mening börjar "när jag luffade runt själv i Kina..." eller "i Ryssland förstår du...". De reser bort varje jul för att de tycker att det ääär så jobbigt med alla barnbarnen. Ständigt gnabbas damerna, framförallt om de ska resa till Kuba eller Costa Rica nästa gång. Nu sitter de på sin balkong i Koh Chang, ljuger och dricker whiskey. Så ska jag också bli som pensionär, är det nån som vill va med?

Bära eller brista

Ni vet den där känslan när man kvällen inför en tenta tänker: äsch, det får gå som det går, det kommer en omtenta och det drabbar ju ändå bara mig. Så funkar det inte nu. Det fullkomligen sprutar information ur öronen på mig, för huvudet är fullt för länge sen. Imorgon kommer min första rundresegrupp. Jag återkommer på andra sidan guideoskulden.

Det var en gång...

...en sagolik kväll. Bangkok från ovan, mojito i en utomhusbar, 63 våningar upp. Ett svalt jazzband spelar med hela glittrande, glimrande Bangkok som publik. En kompis kompis som nu är min kompis pekar ut ett halvdussin andra höghöjdsbarer som likt rektangulära svampar ploppar upp ur staden. Men de är inte lika spektakulära, för de har ”bara” 61 våningar. Och likt varje saga av rang dök prinsen upp. Alltså, inte min prins (skit också), utan den officielle prinsen. Kronprinsen av Thailand hade med sig familj, barnsköterska och ett tiotal uniformsklädda män som svansade runt och filmade varje minut av spektaklet, som visade sig vara prinsens frus födelsedag. Snipp, snapp, snut så försvann de och lämnade oss vanlig dödliga med mynta mellan tänderna.

För illustrationer, se min kompis kompis fotografens finfina bilder

Något om Kambodja

Häromdagen frågade någon om jag tyckte om Kambodja. Tycka om...jag har svårt att säga att jag tycker om Kambodja. Känns ungefär som att säga att någons bästa egenskap är att den är snäll. Liksom något allmänt, oberört man säger i förbifarten. Kambodja är allt annat än allmänt, och mycket, mycket långt ifrån oberörande.

Ett axplock bilder...


Kambodja kryllar av barn. Efter decennier av krig ser man en gigantisk baby boom. 1998 var 50% av befolkningen under 5 år. 43% under 15 år. Kan det verkligen stämma? Så sa vår lokalguide i vart fall. Klart är ändå att det finns gott om barn. Gott om fattiga barn.

Koola moppe-khmerer

Jag har ätit spindel. Tarantulaben i en stad känd för sina spindlar. Man vet inte riktigt varför man började äta dem, men en teori är att under Röda khmererna, då åt man allt som rörde sig, fick man smak för spindel. Smakade inte så illa faktiskt.

Jag återkommer i ärendet Kambodja. När jag har smält lite.

Väsen och vardag

Imorgon tisdag väntas konstitutionsdomstolen avsluta rättsfallet som avgör om regeringen gjort sig skyldig till buffel och båg i valet för ett år sedan. Det spekuleras i en "dold kupp", dvs att domstolen upplöser de regerande partierna. Stordemonstrationer att vänta. Känns lite som om alla väntar på urladdningen, men att ingen riktigt vet vad som kommer att utlösa den eller hur den kommer att arta sig.

Samtidigt pågår livet som vanligt i Bangkok. Som om ingen hört talas om vare sig gula eller röda tröjor. Vägen hem från båten tar tio minuter. Idag gick jag förbi:

• fem finniga tonårsmunkar
• tandläkarkliniken Happy dental place
• minst ett dussin trottoarkök med asgod, asstark mat
• fyra stora bilder av kungen
• ett tempel
• tre internetcaféer fullproppade av thailändska barn som spelar krigsspel
• en dam som slagit upp en mobil syatalje mitt på trottoaren
• en depå för motorcykeltaxis (sätt dig där bak och håll i hatten!)
• ett gäng skamfilade herrelösa hundar
• en maskeradbutik
• en aldrig sinande flod av bilar, bussar, tuktuks, cyklar, motorcyklar och övriga ting som går under kategorin fordon.

I natt åker jag tillsammans med några andra guider till Kambodja för att studera turen vi ska göra med gästerna. Äntligen! Ser fram emot. Eftersom flygplatsen är ockuperad får vi åka buss i 16 timmar. Över en gräns känd för sina korrupta kontrollanter. På vägar ökända för sin oåkbarhet. Det blir ett äventyr.