Så, mina damer och herrar. För er som legat sömnlösa på nätterna och undrat över mitt hälsotillstånd, så kommer här en uttömmande presentation.
Diagnos:
Dålig mjälte
Överhettad mage och temporär förstoppning
Blir lätt trött
Hjärtat får panikanfall (läs: ojämn hjärtrytm)
Blir lätt förkyld
Överansträngda nackkotor och stel rygg
Brist på vila
För den som inte tror på reflexiologi, eller zonterapi - testa, om du törs. Jag gick dit lite lätt nervös efter att en kollega berättat om hur hennes massör plötsligt efter att ha masserat en knarrande häl spärrat upp ögonen och närapå skrikit: "You no babies! Go doctor!".
Massören trycker på en liten punkt på vänstra fotens övre del. Det gör asont. Jag frågar vad hon trycker på och hon svarar, hjärtat. Läskigt. För jag vet att jag får ojämnt hjärtrytm när jag stressar. Efteråt får jag ett litet formulär med mina krämpor. Och jag förundras över hur fasen hon kan pricka i stort sett alla rätt efter att ha klämt på mina fötter en timme. How?! How?!
Men med 14 glas varmt vatten varje dag ska jag bli fullständigt funktionell, säger de. Och helst reflexiologi tre gånger per vecka.
tisdag 24 mars 2009
torsdag 19 mars 2009
Khao-khao-khao-khao-khao
Jag ger upp! Kapitulerar och kastar in handduken, trasan och övriga textilier som kommer i min väg. För så fort man vågar sig utanför de vanliga artighetsfraserna på thai, så kastar man sig ut i en ocean av potentiella missförstånd. Och det tar en tusans tid att lära sig simma.
Varje ord på thai kan sägas på fem olika sätt, alltså i fem snarlika tonlägen. Samma ord, khao, kan betyda ris/vit/stank och nåt mer som jag inte minns. Om man vill säga att någon är vacker kan man råka säga att den är dålig istället. Man har samma ord för långt borta som för nära. Så om man frågar hur långt bort något är kan man få det ordet till svar och tänka: aha, det är nära. Eller så är det långt bort. Eller...nära? Helt galet.
Eller som när min kollega skulle beställa en banan-shake och personalen vek sig dubbla och kved av skratt. Hon hade råkat beställa en penis-shake. Så fel det kan bli.
Varje ord på thai kan sägas på fem olika sätt, alltså i fem snarlika tonlägen. Samma ord, khao, kan betyda ris/vit/stank och nåt mer som jag inte minns. Om man vill säga att någon är vacker kan man råka säga att den är dålig istället. Man har samma ord för långt borta som för nära. Så om man frågar hur långt bort något är kan man få det ordet till svar och tänka: aha, det är nära. Eller så är det långt bort. Eller...nära? Helt galet.
Eller som när min kollega skulle beställa en banan-shake och personalen vek sig dubbla och kved av skratt. Hon hade råkat beställa en penis-shake. Så fel det kan bli.
onsdag 18 mars 2009
Hjärter dam
Hon heter Gunnel och har gått igenom magoperationer, njurproblem, cancer och stroke. Ändå sitter hon där, mittemot bordet och är nyfiken på vad livet har att bjuda vid 75 års ålder. Mitt i Kambodja, ett land där de lokala som har pengar söker sjukvård utomlands.
När hon gick i pension fick hon välja vad hon ville ha i present. Och Gunnel visste precis. Flying horse - en häst i brons från Östasiatiska museet. För att hon hade sett den när hon var på besök i Stockholm och den såg så vacker och fri ut.
Hennes favoritfilm är svart katt vit katt. Albanien, Sovjetunionen och Kazakstan har hon och hennes man besökt, så fort de öppnade för turism. Nu när mannen inte kan resa på grund av sina krämpor reser hon själv eller med sin nyfunna väninna Kristina. Kristina bodde våningen under Gunnels gamla mor i Sala. När modern dog fann de båda kvinnorna varann och reste till Kina tillsammans. Kristina har ett stort kinesiskt tecken tatuerat på ena överarmen. Det betyder långt liv.
När Gunnel fyllde jämnt fick hon en vinresa av sina söner. Från Åmål till Frankrike med buss. Gunnel körde bilen ner från Östersund och fyllde den på hemvägen med 160 flaskor vin. De börjar ta slut nu så snart är det väl dags för en ny tur.
Hon har något varmt och starkt i ögonen. Så vacker och fri i det skrynkliga ansiktet. Ger inspiration, om att livet är långt och väntar på att fyllas med saker. Och hjärtat får inte rynkor.
När hon gick i pension fick hon välja vad hon ville ha i present. Och Gunnel visste precis. Flying horse - en häst i brons från Östasiatiska museet. För att hon hade sett den när hon var på besök i Stockholm och den såg så vacker och fri ut.
Hennes favoritfilm är svart katt vit katt. Albanien, Sovjetunionen och Kazakstan har hon och hennes man besökt, så fort de öppnade för turism. Nu när mannen inte kan resa på grund av sina krämpor reser hon själv eller med sin nyfunna väninna Kristina. Kristina bodde våningen under Gunnels gamla mor i Sala. När modern dog fann de båda kvinnorna varann och reste till Kina tillsammans. Kristina har ett stort kinesiskt tecken tatuerat på ena överarmen. Det betyder långt liv.
När Gunnel fyllde jämnt fick hon en vinresa av sina söner. Från Åmål till Frankrike med buss. Gunnel körde bilen ner från Östersund och fyllde den på hemvägen med 160 flaskor vin. De börjar ta slut nu så snart är det väl dags för en ny tur.
Hon har något varmt och starkt i ögonen. Så vacker och fri i det skrynkliga ansiktet. Ger inspiration, om att livet är långt och väntar på att fyllas med saker. Och hjärtat får inte rynkor.
tisdag 17 mars 2009
Frihet: nu i flera versioner
Ungern, 50-tal, kommunism. "Man var egentligen lite rädd hela tiden, tittade över axeln liksom. Man fick inte ha för fina kläder på sig, då tittade folk snett."
En tillfällig Glasnost och de reste. Hamnade i Sverige. "Han var egentligen ganska dispotisk, min man. Han ville liksom att jag skulle stanna hemma, inte jobba eller lära mig svenska. Efter skilsmässan började jag resa, på egen hand."
Nu reser hon runt i världen, uppklädd som den dam hon är. Marinblått jumperset med små, små vita prickar. Två lager skirt tyg, en aningens transparent. Beiga cityshorts*. Från handleden dinglar en väska i vitt skinn, som matchar den vita tätflätade sommarhatten. Allt smakfullt ackompanjerat av armband och ringar av guld, samt ett diskret pärlhalsband.
Hon kan inte längre gå i höga smala klackar, såhär vid 74 års ålder. Så nu trippar hon fram i 7-centimenters kilklackade sandaletter. Ett par i vitt och ett i marinblått. Uppför skyhöga trappsteg i Angkor Wat och runt på dammiga kambodjanska landsbygdsvägar.
Hon talar varmt om Budapest. Om balett, opera och klassisk musik. Om Chopin och Vivaldi. Tjajkovski och Rachmaninovs andra pianokonsert, för den innehåller alla känslor som man kan tänka sig.
Hon fick läsa på universitet i Lund. Astronomi och historia. Men atom och kärnfysik, det var faktiskt svårt.
Hon heter Clara och bevisar att verkligheten, hur banal och grå den än ibland kan verka, ganska så ofta överträffar filmen.
*cityshorts är en slags luftig byxa som slutar vid knät, företrädesvis beige eller marinblå.
En tillfällig Glasnost och de reste. Hamnade i Sverige. "Han var egentligen ganska dispotisk, min man. Han ville liksom att jag skulle stanna hemma, inte jobba eller lära mig svenska. Efter skilsmässan började jag resa, på egen hand."
Nu reser hon runt i världen, uppklädd som den dam hon är. Marinblått jumperset med små, små vita prickar. Två lager skirt tyg, en aningens transparent. Beiga cityshorts*. Från handleden dinglar en väska i vitt skinn, som matchar den vita tätflätade sommarhatten. Allt smakfullt ackompanjerat av armband och ringar av guld, samt ett diskret pärlhalsband.
Hon kan inte längre gå i höga smala klackar, såhär vid 74 års ålder. Så nu trippar hon fram i 7-centimenters kilklackade sandaletter. Ett par i vitt och ett i marinblått. Uppför skyhöga trappsteg i Angkor Wat och runt på dammiga kambodjanska landsbygdsvägar.
Hon talar varmt om Budapest. Om balett, opera och klassisk musik. Om Chopin och Vivaldi. Tjajkovski och Rachmaninovs andra pianokonsert, för den innehåller alla känslor som man kan tänka sig.
Hon fick läsa på universitet i Lund. Astronomi och historia. Men atom och kärnfysik, det var faktiskt svårt.
Hon heter Clara och bevisar att verkligheten, hur banal och grå den än ibland kan verka, ganska så ofta överträffar filmen.
*cityshorts är en slags luftig byxa som slutar vid knät, företrädesvis beige eller marinblå.
onsdag 11 mars 2009
Welcome to the hotel Kampong Thom
En kväll på rundresan spenderas i en landsortsstad. Kampong Thom. Ingen verkar veta hur många som faktiskt bor där. Där finns ett hotell, det finaste hotellet i stan. Där bor vi. Det är lite av ett äventyr att lista ut hur man får varmt vatten i duschen. Och nervkittlande att se vilken färg det har. Även hotellreglerna är spännande:
You can check in any time, but can you ever leave?
Vad menas, någon?
Pragmatisk anledning till att inte ta med sig prostituerade till hotellet.
Dryings? Man får inte ta med vapen på hotellrummet. Bra, då känner jag mig trygg.
Safety stay. Ja, kan man ha annat än en säker vistelse när varken vapen, prostituerade eller droger är tillåtna på hotellet? Troligen inte.
You can check in any time, but can you ever leave?
Vad menas, någon?
Pragmatisk anledning till att inte ta med sig prostituerade till hotellet.
Dryings? Man får inte ta med vapen på hotellrummet. Bra, då känner jag mig trygg.
Safety stay. Ja, kan man ha annat än en säker vistelse när varken vapen, prostituerade eller droger är tillåtna på hotellet? Troligen inte.
fredag 6 mars 2009
Lumpan på sätt och vis
Kuala Lumpur blev en resa med två parallella handlingar. Vi kan kalla dem Lindy hop med de lokala och Stordansken, Lilldansken och Jag.
Lindy hop med de lokala
De ska ha socialdans min första kväll. Ett knappt dussin glada galna dansentusiaster som alla mer eller mindre undervisar varann. De har startat för ett halvår sen. En buljongtärning av dansglädje. De tar mig ut till efterkäk, beställer all möjlig sorts mat och dryck så att jag ska få smaka. Skrattar jättehögt och är Fantastiska.
Kväll två åker jag ut i förorten för att hjälpa två av entusiasterna att undervisa. Vi ska lära en tjej charleston, som aldrig dansat charleston, som ska lära sin släkt dansa på en fest. Därefter fortsätter hon att undervisa i rumba och vi försöker tappert få stela höfter att hänga med. Efter det passet byter min rumbapartner rum. Hon börjar övar poledancing med ett par kompisar. De har scennamn: såsom Lita och Flipper. Jag lär mig att haka fast benet och liksom susa runt kring pålen. Får mig att tänka på hästarna på karusellerna på tivoli. Jättefint ser det ut. Inte. Mera mat på lokal restaurang och småprat till småtimmar.
Stordansken, Lilldansken och Jag
Min andra dag får jag sällskap av två kollegor: Stordansken och Lilldansken. Lilldansken kommer först och vi åker ut på sight-seeing. Vi åker upp i ett högt teletorn och ser på hela stan från ovan. Det är coolt.
Jag: - har du sett att det är en skog mitt inne i stan?!
Lilldansken: *tystnad*
Jag: - man ser inte speciellt många moskéer här, trots att det är ett muslimskt land, är inte det lite skumt?
Lilldansken: *tystnad*
osv...
Morgonen efter träffar jag Stordansken och Lilldansken för att fortsätta upptäcka staden. De är bakfulla. Stordansken säger något sarkastiskt om att nästa gång får minsann inte du bestämma logi. Han brukar bo på 4-stjärniga hotell när han reser med företaget (inte skabbiga hostel som jag har valt till mig eftersom jag stannar två nätter och alltså bor för halva summan per natt). Vi hoppar in i en taxi för att ta oss till Petronas twin towers, KL: s kändaste byggnad och världens högsta tvillingtorn. Stordansken ger ok till priset, som är tre gånger så dyrt som normalt. Jag muttrar lite och de kallar mig hippie. Längs vägen kommenterar de tjejer med "sexy lady" och andra glada tillrop. Vi åker upp i tornen. Det är högt och snyggt.
Sen vill Stordansken åka till teletornet vi redan sett. Vi åker dit och jag och Lilldansken väntar nedanför. Tystnad. Just när jag som allvarligast funderar på att fortsätta på egen hand kommer Stordansken ner. Lilldansken vill till ett parkområde, vilket jag tycker är en utmärkt idé. Alla är hungriga och jag föreslår en taxi till nån restaurang som ligger på vägen dit. De utser mig till reseledare och jag stövlar iväg till taxibokningen. Svär lite över att de lurar oss på pengar. De kallar mig hippie igen.
Taxin kommer. Ber honom köra oss till en lokal "mamat" där vi kan få lite malaysisk mat. Vi hamnar vid little India. Stora grytor med puttrande currys, kycklinglår i staplar, män i mustasch. Jag beställer lite av allt och citron-iste. Mittemot sitter Stor- och Lilldansken med varsin flaska vatten. Från Coca Cola Company. De tittar skeptisk. Tänker inte äta från ett kök där kocken plockar med händerna. Jag hugger in och maten är löjligt god. De undrar om jag inte ska äta med händerna, som gubbarna runtomkring. De tar kort på mig och min mat. Jag tar kort på dem, deras vatten och bistra uppsyn. De tror att jag kommer få diarré. Och klagar på att jag äter för långsamt. För de vill vidare till Subway. Eller kanske McDonalds.
Ibland är de humoristiska. På flygplatsen luktar de på sina fisar. Till exempel.
Lindy hop med de lokala
De ska ha socialdans min första kväll. Ett knappt dussin glada galna dansentusiaster som alla mer eller mindre undervisar varann. De har startat för ett halvår sen. En buljongtärning av dansglädje. De tar mig ut till efterkäk, beställer all möjlig sorts mat och dryck så att jag ska få smaka. Skrattar jättehögt och är Fantastiska.
Kväll två åker jag ut i förorten för att hjälpa två av entusiasterna att undervisa. Vi ska lära en tjej charleston, som aldrig dansat charleston, som ska lära sin släkt dansa på en fest. Därefter fortsätter hon att undervisa i rumba och vi försöker tappert få stela höfter att hänga med. Efter det passet byter min rumbapartner rum. Hon börjar övar poledancing med ett par kompisar. De har scennamn: såsom Lita och Flipper. Jag lär mig att haka fast benet och liksom susa runt kring pålen. Får mig att tänka på hästarna på karusellerna på tivoli. Jättefint ser det ut. Inte. Mera mat på lokal restaurang och småprat till småtimmar.
Stordansken, Lilldansken och Jag
Min andra dag får jag sällskap av två kollegor: Stordansken och Lilldansken. Lilldansken kommer först och vi åker ut på sight-seeing. Vi åker upp i ett högt teletorn och ser på hela stan från ovan. Det är coolt.
Jag: - har du sett att det är en skog mitt inne i stan?!
Lilldansken: *tystnad*
Jag: - man ser inte speciellt många moskéer här, trots att det är ett muslimskt land, är inte det lite skumt?
Lilldansken: *tystnad*
osv...
Morgonen efter träffar jag Stordansken och Lilldansken för att fortsätta upptäcka staden. De är bakfulla. Stordansken säger något sarkastiskt om att nästa gång får minsann inte du bestämma logi. Han brukar bo på 4-stjärniga hotell när han reser med företaget (inte skabbiga hostel som jag har valt till mig eftersom jag stannar två nätter och alltså bor för halva summan per natt). Vi hoppar in i en taxi för att ta oss till Petronas twin towers, KL: s kändaste byggnad och världens högsta tvillingtorn. Stordansken ger ok till priset, som är tre gånger så dyrt som normalt. Jag muttrar lite och de kallar mig hippie. Längs vägen kommenterar de tjejer med "sexy lady" och andra glada tillrop. Vi åker upp i tornen. Det är högt och snyggt.
Sen vill Stordansken åka till teletornet vi redan sett. Vi åker dit och jag och Lilldansken väntar nedanför. Tystnad. Just när jag som allvarligast funderar på att fortsätta på egen hand kommer Stordansken ner. Lilldansken vill till ett parkområde, vilket jag tycker är en utmärkt idé. Alla är hungriga och jag föreslår en taxi till nån restaurang som ligger på vägen dit. De utser mig till reseledare och jag stövlar iväg till taxibokningen. Svär lite över att de lurar oss på pengar. De kallar mig hippie igen.
Taxin kommer. Ber honom köra oss till en lokal "mamat" där vi kan få lite malaysisk mat. Vi hamnar vid little India. Stora grytor med puttrande currys, kycklinglår i staplar, män i mustasch. Jag beställer lite av allt och citron-iste. Mittemot sitter Stor- och Lilldansken med varsin flaska vatten. Från Coca Cola Company. De tittar skeptisk. Tänker inte äta från ett kök där kocken plockar med händerna. Jag hugger in och maten är löjligt god. De undrar om jag inte ska äta med händerna, som gubbarna runtomkring. De tar kort på mig och min mat. Jag tar kort på dem, deras vatten och bistra uppsyn. De tror att jag kommer få diarré. Och klagar på att jag äter för långsamt. För de vill vidare till Subway. Eller kanske McDonalds.
Ibland är de humoristiska. På flygplatsen luktar de på sina fisar. Till exempel.
söndag 1 mars 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)